dem, och hade blifvit endast en enda natt älIre. Den sköna Wulfild bade, efter den goda nodren naturens komputation, på de ett och tjusu åren endast förlefvat trenne år och befann sig innu i den qvinliga ålderns fulla blomma. Samnaledes förhöll det sig med hennes gemål och wela den förtrollade hofstaten. Allt detta berättade det ädia paret den hulda viddaren på en promenad i parken, och i en löfsal, der vild jasmin och slingrande rosentry flätale sig tillsammans. Den lyckliga dagen försvann ander en brokig hofgalas ståt och ömsesidiga vänskapsbetygelser, blott alltför hastigt. Man intog middagsmåltiden, derefter roade man sig med konversation och spel, en del hofmän lustvandrade med damerna i parken, under skämt och kärlekslek, tilldess trumpeten kallade till aftontaffeln, hvarvid man blef bespisad i ett spegelgalleri under belysning af oräkneliga vaxljus. Man åt, drack och var slad ända till midnattsstunden. Wulfild drog som vanligt försorg om att fylla sina pocher och rådde sin broder, att äfven förse sina fickor. Då allt var slutadt, tycktes Albert blifva orolig, hviskade sin gemål något i örat, denna tog derpå sin broder afsides och sade vemodigt: älskade broder, vi måste skiljas, förvandlingstimman är icke långt borta, då alla detta palats fröjder) äro sin kos. Albert är bekymrad för dig; han fruktar för ditt lif, han skulle icke kunna motstå den djuriska instinkten att slita sönder dig, om du bär ville afbida den förestående katistrofen; lemna denna olyckliga skog och vänd aldrig åter om till oss. Ack, svarade Reinald, det hände mig hvad ödet än må bafva beslutat, skiljas kan jag icke mer från eder mina älskade. Att uppsöka dig, syster, var min afsigt och då jag har funnit dig, lemnar jag icke denna skog utan dig. Säg, huru skall den mäktiga förtrollningen kunna lösas? Ack, sade hon, det förmår ingen dödlig lösa. Här blandade sig Albert med i samtalet, och då han förnam den unga riddarens djerfva beslut, afstyrkte