Aftonbladet – 11 oktober 1843, sida 1

ledig från sin sorgbundenhet, och blef förlöst med en son. Stor var föräldrarnes glädje öfver den sena lifsfrukten; bela grefskapet förvandlades till en skådeplats för jubel, förtjusning och högtidligheter vid den unga stamarfvingens födelse. Fadren kallade honom Reinald Underbarnet. Gossen var skön som Amor sjelf, och hans uppfostran ble med sådan omsorg bedrifven, som om den filantropiska methodens morgonrodnad redan då hade inträdt. Han vexte hastigt upp, var faderns glädje och moderns tröst, hvilken ock vaktade honom som sin ögonsten. Ehuruväl han nu var hennes hjertas älskling, så hade dock icke minnet af hennes trenne döttrar blifvit försvagadt. Ofta, när hon slöt den lilla leende Reinald i sina armar, droppade en tår ner på hennes. kinder, och då den kära gossen blifvit något äldre, frågade han henne vemodigt: Goda moder, hvarföre gråter du? Men grefvinnan dolde med stor försigtighet orsaken till sitt hemliga bekymmer, ty utom hennes gemål visste ingen, huruledes de tre unga grefvinnorna hade försvunnit. Många spekulativa bufvuden ville veta, att de hade blifvit enleverade af irrande riddare, hvilket den tiden icke var något serdeles ovanligt; andra påstodo, att de lefde undangömda i ett kloster; andra åter ville hafva sett dem i drottningens af Burgund eller grefvinnans af Flandern svit. Genom tusen smekningar lockade dock Reinald hemligheten af den ömma modern, hon berättade horom de trenne systrarnes äfventyr med aila omständigheter, och han förlorade iatet ord af dessa underbara historier i silt hjerta. Ilan hade ingen annan önskan än den att blifva vapenför, för att