Aftonbladet – 11 oktober 1843, sida 1

såg en ung dam sitta i gräset, hvilken smekte en liten otymplig björnunge, som låg i hennes knä, under det en ännu litet större lekte omkring henne, än reste sig på två fötter, än gjorde en putslustig kullerbytta, hvilken lek tycktes högeligen roa damen. Reinald igenkände i henne, efter modrens: beskrifning, sin syster Wulfild, sprang hastigt fram från sitt göraställe för att upptäcka sig för benne. Men så snart bon blef varse den unga mannen, uppgaf hon ett högt skri, kastade den lilla björnungen i gräset, sprang upp emot den kommande och tilltalade honom med vemodig stämma och ängsliga åtbörder: O yngling, hvilken olycksstjerna förer dig i denna skog? Här bor en vild björn, som förtärer hvarje menniskobarr, som närmar sig hans boning, fy och rädda dig! Han bugade sig vördnadgsfullt för den bildsköna damen och svarade: Frukta intet, hulda herrskarinna, jag känner denna skog och dess äfventyr och kommer för att häfva den förtrol!ning, som håller eder fången. Dåre, sade hon, hvem är du, att du skulle kunna våga lösa denna mäktiga trolldom, och huru förmår du det? Han: med denna arm och medelst detta svärd. Jag ir Reinald, Underbarnet kallad, grefvens son, hvilken denna förtrollade skog beröfvade trenne sköna löttrar. Är du icke Wulfild, hans förstfödda? Öfver detta tal förundrade sig damen ännu mer, och blickade med stum för våning uppå ynglingen. Han begagnade denna paus och legitimerade sig senom så många familjeunderrättelser, alt hon ej ängre kunde draga i tvilvelsmål, att han var Reinald, hennes broder. Hon omfamnade honom jertligt, men hennes knän svigtade af fruktan ör den ögonskenliga fara, hvari hans lif sväfvade.