Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 3

skämtvis endast vattenriddaren. Den sköna Bertha skyndade på modrens vink till brunnen, fyllde en grepkruka och kredensade riddaren en kristallskål; han emottog denna ur hennes sköna hand, satte den mot munnen, hvarest hennes purpurläppar hade berört skålen, och gjorde henne med innerlig förtjusning besked. Grefvinnan befann sig imedlertid i stor förlägenhet, att hon ej var i stånd att bjuda sin gäst något till mats; dock kom hon ihåz, att i slottsträdgården en saftig vattenmelon nyss hade mognat. TI ögonblicket vände hon sig mot dörren, skar af melonen, lade den på en.stentallrik med mycket vinlöf inunder och de skönaste välluktande blommor deromkring, för att bära den upp till sin gäst. Men som hon kom från trädgården var slottsgården tom och öde, hon såg hvarken hästar eller ryttare mer, i rummet var ingen riddare, ingen väpnare; kon ropade sin dotter Bertba, sökte henne i hela huset, men fann henne icke. Men i förstugan voro tre säckar af ny väf uppställde, hvilka hon i sin första bestörtning ej hade märkt, och som, då man kände på dem, tycktes vara fyllda med ärter; att nogare undersöka dem tillät icke hennes ängslan. Hon öfverlemnade sig helt och hållet åt sin smärta och gret öfverljudt ända till aftonen, då hennes gemål kom bem och fann allt i stor jemmer. Hon kunde ieke dölja för bonom dagens tilldragelser, så gerna hon hade gjort det, ty bon fruktade hans stränga förebråelser, derföre att hon hade insläpppt en fremmande riddare på borgen, som sedan hade röfvat den kära dottern. Men grefven tröstade henne kärleksfullt och fråsade blott efter ärtsäckarne, om hvilka hon hade nämnt för honom, gick ut att taga dem i ögonsig