Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 3

te och öppnade en i hennes närvaro. Huru stor var icke den bedröfvade grefvinnans förvåning, då idel perlor rullade ur säcken, stora som de största kapucinerärter, fullkomligt runda, fint genomborrade och af det renaste vatten. Hon insåg väl, att hennes dotters röfvare hade betalt hvarje moderlig tår med en perla, fick derigenom en god tanke om hans rikedom och stånd, samt tröstade sig dermed, att denne måg icke var något odjur, utan en ståtlig riddare, hvilken tanke ej heller grefven ville betaga henne. Nu gingo visserligen föräldrarne miste om alla de sköna döttrarne, men de voro i besittning af en omätlig skatt. Grefven förvandlade snart en del deraf till penningar. Från morgon till qväll var det ett hvimmel af judar och köpmän i slottet, för att handla de sköna perlorne, hvilka endast styckevis försåldes. Grefvea inlöste sina städer, utarrenderade jagtslolttet, intog sitt förra residens, inrättade sin hofstat ånyo, och lefde icke mer som en vanvetlig slösare, utan som en god värd, ty han hade icke någon dotter mer att försälja. Det ädla paret lefde i all behaglighet, endast grefvinnan kunde icke vara lugn öfver sina fröknars förlust, hon bar beständigt sorgekläder och blef aldrig glad igen. En lång tid lefde hon i hoppet, att få återse sin Bertha med den rike peririddaren, och när en fremling blef anmäld vid hofvet, anade hon ständigt den återvändande måigen. Grefven förmådde dock slutligen ej längre uppehålla henne med fåfängt hopp: i den förtroliga sängkammaren, som gifvit så mången mannens hemlighet luft, upplyste han henne, att dennz herrliga måg var en afskyvärd fisk. Ack, suckade grefvinnan, ack jag olyckliga moder! Har jag