Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 2

förer jag min käresta hem. Härpå svingade sig odjuret högt upp i luften och försvann iskyarna. I nöden är enom allt falt. Då fadren såg, att handeln med döttrarna gick så floribus, gaf han sig tillfreds öfver sin förlust. Han kom denna sången ganska väl till mods hem till sitt, och dolde sorgfälligt sitt äfventyr; dels för att undvika de förebråelser, som han befarade af grefvinnan, dels för att icke i förtid oroa dotterns bjerta. För syns skull klagade han endast öfver den förlorade falken, om hvilken han föregaf, att den hade förflugit. Fröken Adelbeid var så hemma i att spinna, att ej hennes like deruti fannsi hela landet. Hon var också en skicklig väfverska, och klippte just då ner ett stycke kostelig linneväf ur väfstolen, fin som batist, och som hon ej långt från borgen blekte på en frisk gräsplan. Sex veckor och sex.dagar förgingo, utan att den sköna spinnerskan anade sitt öde, ehuru fadren, som likväl blef litet svårmodig, alltefter som terminen för hemföringen nalkades, under tiden gaf henne mången vink derom, än berättade en betänklig dröm, än uppkallade Wulfild åter i minnet, som längesedan var förgäten. Adelheid var af ett gladt och lätt lynne, trodde, att fadrens tunga hjertblod väckt upp de hypokondriska grillerra. Hon hoppade så sorglös vid den bestämda dagens gryning ut på blekplatsen, bredde ut sin linneväf, på det den skulle blifva if morgondaggen genomfuktad. När hon hade ällt sitt bleke i ordning och nu blickade litet srand omkring sig, blef hon varse ett härligt tåg f riddare och vapendragare komma trafvandes. Ion hade ännu icke gjort sin toilett, derföre gömde on sig bakom en vild rosenbuske, som just stod