Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 1

ade der blifvit förda vilse, och mången hade udrig kommit tillbaka derifrån, emedan antingen onda gnomer hade strypt honom eller vilda djur rifvit honom i stycken. Grefven trodde ej på och fruktade. ej heller osynliga makter; han klef frigt öfver berg och dal, och kröp igenom buskar och snår, utan att spåra upp något byte. Uttröttad satte han sig ned under en hög ek, tog några kokta potatisar och litet salt ur sin jagtväska, för alt här hålla sin middagsmåltid. Af en händelse slog han upp ögonen, och sel en förskräckligt vild björn stultar emot honom. Den arme grefven häpnade vid denna anblick, fly kunde han ej och för en björnjagt var han icke utrustad. Till nödvärn tog han jagtspjutet i handen för att dermed försvara sig så godt han kunde. Odjuret ryckte allt närmare och brummade tydligt dessa ord ermot honom: Röfvare, plundrar du milt honungsträd? Den ogerningen skall du böta för med lifvet! — Ack, bad grefven, ack, ät inte upp mig, herr björn! mig lyster icke efter er honung, jag är en redlig riddersman. År ni vid aptit, så håll till godo med litet husmanskost och var min gäst. Härpå uppdukade han för björnen alla potasisarne i sin jagtväska. Men denne försmådde grefvens taffel och brummade barmsen vidare: För detta pris löser du icke ditt Lif; lofva mig på ögonblicket din äldsta dotter Wulfild till hustru, annars äter jag upp dig. I ångsten hade grefven väl lofvat björnen alla tre döttrarna och sin gemål dessutom, om han hade begärt det, ty nöden har ingen lag. Hon skall vara er, herr björn, sade grefven, som nu började åter hemta sig; dock tillade han svekfullt, med det vilkoret, att ni efter landets bruk löser bruder