Aftonbladet – 9 oktober 1843, sida 1

I Hvad sm först ech mest föster betraktarens : uppmärksamhet, är det allmänt återvaknade lifvet i handel och näringar, hvilket icke mera kan dragas 1 tvilvelsmål. Allting synes antyda, att morI conrodnan är i annalkande, att olyckornas och lidandets dystra natt, hvilken aila våra materiella intressen genomgått sedan år 4856, nu nalkas sitt slut. Industriens bullrande verksamhet höres ännu en gång i våra manufakturdistrikt; i våra hamnar börjar åter rörelsens lifiighet; köpmännen på börsen visa glada anleten; den arbetande befolkningen finner åter med mera lätthet sysselsättning, och arbetslönerne stica småningom, men jemnt. Detta är icke något, som i hast kommit öfver oss. Det har hållit på att utveckla sig allt sedan slutet af förlidet år; men stagnationen irörelsen var så förfärug och förbättringen så långsam, alt verkningarne af det nyvaknade lifvet icke kunde kännas förrän helt nyss. Vår export af bomull och ull, under loppet af innevarande år, öfverstiger ansenligt den för samma period förlidet år; och fastän det väl är en möjlighet att exporten kan stiga utan att gifva någon ökad vinst, så är dock det enkla factum, att mera verksamhet och lif nu råder i våra stora manufakturdistrikter, än på ganska lång tid förut varit fallet, jemte den, såsom det synes, väl grundade tron, alt denna ökade liflighet icke framkallats genom blott spekulationer, ulan genom verkliga beställningar, syraptomer af den mest glädjande beskaffenhet för hvar och en, som det ringaste tager del i landets välgång. Jemte den förbättrinz, som inträffet med våra förnämsta industriartiklar, visa äfven andra vigtiga intressen symptomer af bestämd förbättring; till och med jernhandteringen har öfverstått sin kris, och ehuru vi visserligen ännu äro ganska långt ifrån att hafva hunnit till välstånd, så visar dock den jemna, fastän långsamma förbättringen inom hvarje gren af vår industri, att orsaken till denna förbättring är allmän och verker öfver hela fältet för vår industri. Vi behöfva icke söka orsaken härtill långväga bort; den är hvarken dold eller svår att finna, utan ligger öppen för hvar mans ögon. Vi hafva i tvänne år efter hvarandra haft goda, ehuruväl icke öfvermåttan rika, skördar, och dertill inkom förlidet år en ansenlig mängd utländsk spanmiål i vår marknad, på hvilken köpmännen visserligen gjorde förluster, men som i det hela lände folket till båtnad. Priserna: hafva derföre omkring ett års tid varit jemförelsevis låga, och under en stor del af året temligen stadiga. Innevarande års skörd är nu för det mesta inbergad, till en stor del ganska väls-och utsigten till fortfarande jemna och låga priser änger ökadt förtroende. Kapitalerne finna sysselsättning, den stora massans af konsurgenter belägenhet förbättras, beställningarna ökas och det lifgifvande inflytandet kännes inom hvarje industri-gren, Om vi gå från vår ekonomiska till vår sociala och politiska belägenhet, så finna vi att, samtidigt med bandelns och rörelsens återlifvande, tänkesälten hos massan af de arbetande klasserna ganska betydligt förbättrats. Vi känna alla huru de, i deras nödställda och lidande tillstånd söndrade sig från medelklassen och kastade ovänliga blickar på alla öfver och omkring sigs De hade icke förtroende för något annat än deras egen panace — ingen tillit till någon annan än den, som yrkade på folkets karta och ensamt på den, och vilie ieke höra talas om annat än besittning af oinskränkt politisk makt. Denna sakernas ställning var ganska olycklig och ganska farlig; det var lika förfärligt som bedröfligt, att se huru de arbetande klasserna i samhället söndrade sig från alla, som stodo öfver dem, att se den begärlighet, hvarmed de slukade villfarelser, som på en gång voro löjliga och farliga — villfarelser, hvilka, liksom ett tvceggadt svärd, på en gång sönderskuro kapitalernes och arbetets föreningsband, och som, i fall man försökt att åt dem gilva verklignet, skulle förstört eganderätten, förstört vår handel och vändt upp och ned på hela vår politiska byggnad. Om dessa villfarelser blott varit spekulativa åsigter, så hade de varit jemförelsevis oskadliga; men då de voro parade med hat och misstroende, och yrkades med ett nästan fanatiskt allvar, som icke tålde någon molsägelse, så måste de väcka oro och fruktan hos dem, som icke hyste något förtroende för de arbetande klasserna, och väcka smärta och sorg hos alle, som ville deras bästa. Sinnesstimeingen hos den arbetande befolkningen är nu mycket oiika emot hvad den var blott för ett år sedan. Den har sett, huru hjertlösa och invertes tomma någrå af dessa bullersamma demazoger voro, som missbrukade dess förtroende och förgiltade dess sinnen; och den har inhemtat den bedröfliga sanningen, att i dess egna leder kunna finnas farligare och bittrare fiender till dess sanna bästa, välstånd och lycka, än den mest eg0istiske fabriksägare eller hårdhjertade kapitalist inom medelklassen, Den naturliga följden häraf bar icke uteblifvit. Kartismens thermorneter har fallit från feberhetta nästan ända ned till fryspunkten; dess organ jemrar sig öfver dess förfall, och dess kringvandrande predikanter erkänna, att nästan intet hopp förefinnes att åter kunna väcka den till Hf. Den värste demagogen har haft det nedslående yttrandet, att om bemödanderne att åter upplifva kartismen visade sig fruktlösa, så skulle ban draga sig tillbaka i det enskilda lifvet, Ho3 massan af den arbetande befolkningen visar sig nu en benägenhet att lyssna till statsekonomiska sanningar, en begärlighet att uppfatta grundsatser, en frånvaro af bitterhet — åtminstone en betydande minskning af den, som för någon tid . 2 -. 2 . sn SK