Aftonbladet – 7 oktober 1843, sida 1

ära henne framåt. Hon började att gifva palmen it Dante, Tasso, Petrarca, Cimarosa, Pergolese och Rossini (hvilkea sednare, i parentes sagdt, ännu har ett stort parti i Italien), och det med en värma och entusiasm för sitt sköna fädernesland, som ill och med den främmande, då talet är om konstens och museernas hem, är böjd att dela. Under städse stigande bifall löste hon de öfriga i uppgifterna; i kraftfulla ottaver, som påminde om Tasso och Ariost, förtäljde hon om Bezszars gästabud; i sköna, klangfulla anapaster besjöng hon Jerusalems fall med det uppgilna sköna omqvädet: Perche sord alla voce di Dio La regina del mondo peri). Och i lätta lifliga trocheer skildrade hon en engels skönhet med så friska och bländande färger, att det förekom mig som ett verkligt sidostycke till Tassos mästerliga beskrifning i hans Gerusalemme liberata af engeln, som uppenbarar sig för Gottfried af Bouillon. Den räddhåga och spönning, som var så i ögonen fallande vid hennes första uppträdande och som är så naturlig, så länge man ännu icke vet om anden, som här skall göra allt, är redo att lemna ett kraftfullt bistånd, försvann efter hand. Med städse större säkerhet och fasthet anslog hon sina ottaver och med beständigt större lätthet läste hon dem, trots alla de meandriska band, hvari rim och omqväden insnärjde dem; men intet ämne behandlade hon så ögonskenligen cor amore som ett så lydande: La natura e Perugino ereavano Rafacl!on. (Naturen och Perugino skapade Rafael.) Behandlingen af detta ämne var ögonskenligen glanspunkten för aftonen, och när jag i en sammanfattad bild söker att förena hela omfånget af hen) Döf för gudomens röst, måste städernas drottning förgås.