Aftonbladet – 7 oktober 1843, sida 1

Rosa Taddei är hedersledamot af ett poetiskt sällskap, som under namnnt Academia degli Arcadi, har funnits i Rom sedan medeltiden. I denna akademi har hon uppläst, (icke improviserat) ett poem alla povertå (till fattigdomen)som ännu icke är tryckt, men jag har läst manuskriptet och ville önska alt jag här kunde meddela det, för att visa mina läsare i hvilka enkla, men ändock rörande och uppbköjda uttryck hon besjunger armodet. Armal hon kan också med skäl tala derom! bennes vilkor äro ringa nog, men jag förmodar att hon har för mycken aktning för de skatter, som äro nedlagda i hennes själ, för att utmynta dem i penningar. I detta afseende är hon icke fattig, tvärtom, ty hon har förstått sig sjelf och kommit till klarhet öfver sitt inre. Goethe säger om menniskor, att vi äro charader, hvaraf andra ofta gissa hela ordet med lätthet, men vi sjelfva blott kunna utfinna enstaka stafvelser. Rosa Taddei har funnit hela ordet, och derföre är hon rik, ty den som förstår sig sjelf, bar, likt Columbus, funnit ett nytt land, en ny verld i sitt inre, Rosa Taddei har ansett, att man icke i otid bör kalla på anden; men hon vet också, alt när hon behöver dess tjenst, uteblir den icke och hon kan då med förtröstan öfverlemna sig åt sin genius. Men just deri ligger en lärdom åt oss andre. De gifvas nor, som lättsinnigt inlåta sig i hvarje företag utan att förut bafva afvägt sina krafter; men hur många är det icke också, som, när anden kallar dem, ställa fordringarna på sig sjelfva så högt, att de i sjelfva verket aldrig få något utfördt! De kunna nästan liknas vid abderiterna, som från en berömd bildhuggare skaffade sig en skön bildstod, men ställde den på en så himmelshög piedestal, att ingen kunde skåda den. Af ven i detta hänseende skall jag aldrig kunns glömma alt jag hört Rosa Taddei.