Aftonbladet – 7 oktober 1843, sida 1

nes rika talang, vänder tanken alltid tillbaka till detta. Det är omöjligt att inlägga mera musik i språket och poesi i behandlingen af ett ämne, än Rosa här gjorde. Huru hänförande var icke hels inledningen, deri hon skildrar Rafeöl, det nyfödda barnet, slumrande i vaggan, huruledes naturen, såsom moder framträder tll det enkla lägret, lyfter den späda på sina armar och lägger honom till sitt moderliga bröst, huruledes konstens genius lägger sin hand på ynglingens panna oct hviskar till honom: du skall bli målarel unde; jdet gracerna träda fram och inspirera honom mer en kyss på ögonlocken, och barnet slår upp sin: ögon mot himlen, och himlen upplåter sig föl honom och han ser madonnan, omgifven af eng lar, trona i herrlighet! Det var bans först: syn, och som han såg den, så har han måla den, och derföre har ingen mäktat måla som han Och hur klart och förträffligt löste hon icke upp giften af dessa två rader, som ofta vände tillbak: i hennes improvisation, men städse såsom resul tatet af de lyckligaste och mest poetiska para leller. Da Perugino prese i colori e il disegno, Da Dio prese Vanima e Vingegno. I sanning, om Italien ännu är ,Musernas till flykt och om ran icke snarare på denna sida lalperna nu mera får söka detta, så är oneklige IRosa Taddei en af dem. Iton är ett skapand I skaldesnille af verklig och stor betydelse och hen nes improviserade skapelser öfvergå vida de f och mediterade dikterna af Antonio Guadagnol Vincenzo Monti, Romani och bvad de allesamma het2, som af det nya Italien smyckas med Dar tes och Tassos dyrt tillkämpade lagrar. En sam ling af hennes improvisationer, upptecknade snabbskrilvare, utgifna i Spoleto, har ännu mt bestyrkt min tanka.