Aftonbladet – 5 oktober 1843, sida 2

— TT — — AA AGA riskt från själens evigt rinnande flod; den med itthet kombinerande fantasien ordnar dem till tt harmoniskt och sammanhängande helt och len klarare eftertankan låter henne icke ett enda sgonblick förlora sin uppgift ur sigte. Hennes tämma, som i början föreföll mig hård och minIre skön, blir ständigt fylligare, skönare och klanglullare; hela hennes person undergår den mest förvånande metamorfos; de lidande dragen liksom förklaras af den inspiration, som uppfyller hennes bröst, hennes gestalt får hållning och ädelhet och under improvisationen färgas hennes kinder och hennes ögon stråla. De tusen upprepade brava! bravissima ! bello! magnifico! som från alla ställen i salen återskalla, då hennes föredrag förskönas af någon väl lyckad bild, då någon ädel och skön tanka bevingar hennes inspiration, eller när blott ett svårt rim, hvarpå man förmodar att hon skall stranda, lycklicen öfvervinnes, märker hon icke; men desto tydligare målar sig glädjen i hennes drag när hon sjelf könner sig öfverraskad af en eller annan Jycklig vändning, eller af en ny och sublim tanka, och i denna glädje ligger, efter min öfvertygelse, icke något tomt och fåfängligt; tvärtom synes den mig som det skönaste och mest naturliga tackolfer ull honom, som skänkte kenne denna ovanliga gålva. Med hvilka starka och mästerliga färger skildrade hor icke fängelsets faror och de förhrytelser här blilvit försonade. Jugurta, som led bungersdöder inom dessa murar, och Catilinas sammansvurpa som der fingo plikta för sin ungdoms lättsipne och med hvilken träffande öfvergång visade hon nn icke huru samma murar, som hittills blott hade hört förbrytares förbannelser och vereps likasom förädlades då apostelen Petrus kastades derin, buruledes det profana försvann från dem, och huruledes den källa, som apostelens mirakel fremkallade, likasom renade dera från derss smute och heigade. dem på nytt med sitt gudomliga dop. Sålunda; o Rom! — glutade hon med inspiration