Aftonbladet – 5 oktober 1843, sida 2

len silfverurna, som :framsattes för improvisatrien, hvilken tog sin plats på en upphöjning midt bland åhörarne. Hon lät framräcka urnan till n af de närmaste, och sju serskilda themata uppdrogos, hvilka hon, allt efter som de blefvo atdragna, med hög röst uppläste. Det första temat var det mamertinska fängelset, det nu varande San Pietro in carcere på forum. Så snart uppgiften var läst tog hon fram en liten notbok och uppslog en melodi, den bon lät gifva en artist, som På piano forte ackompagnerade hennes improvisation. Tystnaden ble allmän. Det låg ett uttryck al smärta i henne: anletsdrag, blandadt med oro och spänning, så naturlig hos den, som ur sin själs inre skall skaps ett konstverk, oviss ännu om det skall lycka: eller ej, och för hvilken det hela icke är er mekanisk lek, men ett ögonblick af betydelse Improvisatrisen stod ett ögonblick begrundande. innan hon började, men det var icke detta studerade 2nsigtsspel, som man på teatern så ofte får se i stället för verklig tankfullbet; det va) ögonskenligt att hennes själ var uppfylld af der uppgift hon skulle lös2, och att blicken från der väntande hopen vände sig inåt själen med djuj och allvar. Detta eftersinnande varade ett pa minuter; derefter begynte bon till en vacker enkel men uttrycksfull melodi sin sång eller sit recitativ, åtminstone närmade det sig dit. Me huru förvånades jag icke nu öfver hvad jag ficl höra! Den strängaste kritiker skulle blilvit hän förd. Allt hvad wi fordra af en skald tillfreds ställde bon på det enklaste och anspråkslösast sätt. Språket faller skönt och melodiskt; me det är icke blott klang af ord och rimelut icke blott vackra verser, det är inneLåll oci betydelse, tankegången är Tiktig och skön: de lätt väckta känslan hos improvisatrisen meddela sie nästan elektriskt: inspirationen stiger unde: temats behandling, föder de ädiaste bilder, då skönaste to:rnurer; tonbarne flöda kraftigt och ng