Aftonbladet – 5 oktober 1843, sida 2

— sålunda gifves det icke en sten inom dessa nurar, som icke igenom årtusenden förtäljt din ira och ännu i årtusenden skall förkunna ditt lof! Om jag någorlunda fattligt återgifvit tankegånsen i denna dikt, såsom jag med hela min själ följde med, för att kunna bevara och fasthålla den tråd som genomgick den, skall man kanbända deraf kunna finna huru riktig! och bestämd gången al det hela är, och att till och med en begåfvad skald, med all sin eftertanka och öfverläggning icke lätt skulle kunna finna en bättre; men hvad jag icke är i stånd att gifva en ide om; är det sköna och melodiska språk, hvari allt detta kläddes, den entusiasm som lifvade det, den eld och känsla som gaf det färg, och den enkelhet och natur, som deri uttalades. Måhända kan man höra en mera konstmessig deklamation; men det är omöjligt att höra ett poem föredragas med mera sanning. Det är nermligen den stora skilnaden, att hvad deklamatören gifver oss, är en andens egendom, som ban gerom sin konst söker tillegna sig och göra till sill eget; men hvilket orantligt svalg ligger icke emellan detta bemödande och det, att skapa af silt eget och i sjelfva skapareögonblicket uttala det med all känslans och ingifvelsens primiliva friskhet! Till och med små misstag och missägelser, då t. exett ord återlages och omsättes, som hos deklamatören anses så obehagligt, förökar ännu mer det intresse, bvarmed vi lölje improvisatören, ty under det den förre erinrar oss om Någonting redan fulländadt och afrundadt, som han skämmer bort, se vi hos den sednare endast den menskliga anden, som bekämpar och lyckligen besegrar de hinder vi finna oöfvervinneliga. Ett stormanide bifall, zom aldrig tycktes vilja taga slut, åtföljde hennes första prof och om jag icke hört något mer uf henne, skulle jag hbväl oj dracit i betänkonde att förklara henne lör ett af Ge sällsyntaste fenomener. (Slutet följer.)