Aftonbladet – 5 oktober 1843, sida 1

tt det endast är hans drägt som är förvandlad, ch han skall ofta öfverraska oss med snillrika ch träffande anmärkningar, som vi icke kunna rimma tillsammans med hans ringa vilkor och le förhållanden hvari han lefver. Går man på en högtidsdag in i ett äkta ronerskt värdshus eller osteria, ett af dessa låga oansenliga krypin, på hvars väggar konstnärerna som vistas der, ofta upprymda af vinet, måla de löjligaste och äfventyrligaste fresker, kännei man sig snart öfvertygad derom. Här sitter sko putsaren eller bäraren ganska munter vid sidan a den fine paino (sprätten); den välmående borga ren från Trastevere kommer med sin käresta oci tar sig en plats ibland de andra: han i sin fin; klädesrock, med det röda skärpet om lifvet, der lilla grå hatten på bufvudet; hon i den brokig sidenklädningen, med den blanka messingskammel och silfverpilen i nacken samt tunga guldringa och guldkedjor på händer och bröst. Allt fler sluta sig till dem; samtalet blir ständigt lifligare kocken får brådtom borta i spiseln, den ena hö nan, den ena korfknippan nedtages efter den an dra från väggen, och de fyllda foglietterna fram sättas för gästerna. Munterheten är i ständigt till tagande, men med ens blir det tyst: någon af d närvarande börjar sjunga. Melodien han under lägger sin text är enkel och lätt; hamn ställer e strof till någon af de andra; denne svarar ho nom ögonblickligen och nu uppstår en improvi serad vexelsång, en poetisk täflingsstrid, hvar den ena ständigt söker öfverträffa den andra. Ja vill icke påstå, att i dessa eller andra dylika im provisationer, som jag ofta varit vittne till unde de milda sommarnätterna, på Molon i Neape