Aftonbladet – 3 oktober 1843, sida 1

är sjölägenhet för Fraktgods och Passagerare med Skonerten ANDREAS ET REINGOLD, Kapiten PLANIUS. Närmare underrättelse meddela And. Enblom et Komp. PFERRETEL ETTA TTT SANTE TTT SAERDNA TT IOER SAVE LM OO CONNELLS MANIFEST RÖRANDE IRLANDS STÄLLNING. Det manifest, som Daniel OConneli utfärdat i repeallöreningens namn, vid dess sista sammankomst i Dublin, och som har?märkvärdighet såsom en historisk bandling i hvilken OConnell sökt sammanföra alia de klagopunkter, som under de sista 20 åren utgjort föremål för hans offentlisva uppträdande och så kallade pagitationn, är af följande innehåll: Till innebyggarne i alla Englands krona underlydande länder. Medborgare! Irländska folket har länge lifligt önskat att vinna edert deltagande och stöd, men en lång och smärtsam erfarenhet har lärt det att ej vänta hvarken det ena eller det andra. Nå väl! med förtröstan till sine bemödanden, åtnöjer det sig med att lägga inför edra ögon en enkel framställning af sina besvär. Dess enda hopp i afseende till eder, det är att kunna ådagalägga för alla rättrådiga och förnuftiga män hela vigten af den strid, som det underhåller för sitt fådernesland. Deot finnes iagen mer obestridlig sanning än den, att England låtit Irland tryckas af större bördor, större elände, än någonsin något land i verlden hopat på ett annat. I hela verldshistorien finnes ingenticg jemförligt med vytterligheten af de brott, som England begått emot frländarne. Den anda, som påbjudit och framkallat dessa brott, har icke undergått någon mildring; den visar ännu i dag hela sin ursprungliga våldsamhet. Fulländningen af dessa brott, ända till slutet af sista seklet, återfinnes i det vidunderliga sätt, på hvilket lagstiltningsföreningen emellan de begge länderna blifvit utförd. Den hycklande förevänningen hvarmed man gifvit denna förening en fårg i Irländska folkets ögon, har varit att de begge folken förenat sig till ett enda, att begge länderna sammansmält till en enda nation, att det icke längre skulle finnas skilnad emellan Engelsmän och Irländare, hvarken i rättigheter eller skyldigheter, utan tvertom att begge folk-n voro ställda på en fot af fullkomlig jemnlikhet enligt lag, utan någon missgynnande skilnad för det ena, utan obehörigt företräde åt det andra. Sådan skulle, enligt Engelska regeringens utsago, föreningsaktens grundide vara, och sådan borde i verkligheten föreningen vara, ifrån det sunda vettets och hederns synpunkt. Men sjelfva motsatsen har egt rum. De försäkringar, som engelska styrelsen gifvit, hafva blifvit skamlöst och i alla delar våldförda; alla de förutvarande bördor och lidanden hafva icke endast blifvit fortsatta, utan förvärrade genom unionen; och intet tillfälle har lemnats obegagnadt för att kasta på detta olyckliga land nya bördor, hårdare lidanden. Fabrikerna, som före föreningen blomstrade i de flesta af Irlands städer, hafva nästan alla blifvit tillintetejorda. Det finnes blott qvar ett ringa antal och de producera mindre än förut. Irlands produktiva handel kar blifvit alldeles förstörd; den har måst ersättas genom utörseln af lifsförnödenheter. Vår fruktbara jordmåns alster hafva måst utsändas, icke för att återbära något till Irland, utan för att betala jordräntorna åt ständigt frånvarande egendomsherrar samt för att förskaffa åt dessa, deras utgifter till utlänninge elier i utländska intressen. Man bortför ifrån våra kuster vär kraftfulla befolining, hvilken, utan arbetsförtjenst i det iare af landet och på vår förträffliga, fruktrika jord, nödgas söka sitt lifsuppehälle bos fremlingarne och med sitt arbete rikta andra länder än vårt cget. Följderna bäraf äro synbara. Fattigdomen, utvidgando sitt kräftsår, har betäckt hela landet, och offentliga myndigheters uppgiter visa att öfver två och en trerjedels millioner menniskor lefva, en stor del hela äret genom och en del under längsta tiden deraf, i ctt alldeles utfatltigt och blottadt tillståad. Under skyddet af Irländska parlamentet var Irland det minst beskattade landet i hela Europa, då detsamma deremot under eogelska lagstiltningens jernok, på sätt allmänt erkännes, blifvit det i proportion till sina välståndskällor hårdast beskattade i verlden, Irlands jordbruk drager i detta ögonblick d2o tyngsta bördor som äro pälagda jordbruket i något land. Dess skatter äro uteslutande lagda på jorden: tionden öfverstiger en half million. st. om året; de öfrige utlagorna för rättvisans skipning och förvaltningen utgöra en och en half million Z st. Fattigafgiften ölverstiger en million om året, och uigår afjorden allena. De pyligen af regeringen offentliggjorda förteckningar utvisa det förskräckliga armod som räder ibland Irländeka folket; mera än hälften af landets och tredjedelen af städernas befoltning lefva i det ynkligaste tillstånd. En hel talrik familj bor oftast i ett enda trängt kyffe. Det finnes icke mer än 4G proc. af landefs och 30 proc. af städernas invånare, som kunna anses ega nägot välstånd; alla de öfriga äro nästan allmänt i samma utblottade belägenhet. Besinnen detta väl, medborgare! och betrakten om på hela jorden det finnes ett svårare tillstånd än vårt. Förhållandet kan ej bestridas; det är intygadt af regeringens egna organer och tjenare, och det är efter dem, som vi anföra uppgifterna. Dessa officiella uppgifter utvisa tillika, att på tio år Irlands befolkning minskats med 700,000 personer. Den förskräckande vigten af detta förhållande fattas lätt, då man besinnår, att befolkningens tilltagande i antal helt naturligt är ett stort bevis på välståndets tilltagande, under det att den påtagligaste symptomen al menskliga eländet är folkmängdens aftagande. Sådana äro Irländska folkets vilkor, 40 år efter dess förening med England; sådan är taflan, den olyckligtvis alltför sanna tafian af Irlands elände efter den förenieg, som icke fyllest bestått ett ballt århundrade. Regeringen sjelf har blottat detta förhållande, utan att likväl vilja erkänna det, emedan sådant Vore alt På samma gång erkänna sitt brott. Folkets elände på cn rik, en fruktbar jord, måste alltid vara regeringens fel; och utom de fysiska olyckor, som unionen medfört, har Irlands olycka ytterligare ökats genom politisk orättvisa och religiösa oförrätter. I. Den stora massan af irländska folket bekänner ce