millioner at ec DUTNUSGI VanlUut, SVUUI SdUc bla SJCH icke eza en skilling, ingen soldat att skicka i fält, intet gevär, ingen tågstump i sina magasiner. Kan man verkligen tadla honom derför? Visserligen är Sverige fattigt, men hade det varit bekant för svenska folket, att man kunde köpa en med landets varmaste önskningar harmonierande statskonst för så ringa pris, så våga vi försäkra, att köpesumman skulle kunnat hopskrapas, bade det äfven gällt att taga sista silfverskeden ur huset och sista guldringen af fingret, ty så tänkte verkligen svenska folket åren 4841 och 4842, och dess tanka skulle blifvit handling, i fall man underrättat det om den lätta möjligheten, om man hade sagt åt det: se, Napoleon rycker med 609,000 man emot vår dödsfiende, vi kunna mot honom ställa 40 å 30,000 man, och Finnarne skola gå man ur huse för att förena sig med oss; vi ha allt: vapen, armar, brinnande stridslust, endast penningar fattas oss — tror man verkligen att nationen skulle blifvit döf för denna uppmaning? Vi vilja låta henne sjelf svara, isynnerhet dem, som lefde vid denna tid och kunna erinra sig det rådande tänkesättet. Men nationen fick ej bli köparen. En annan sådan infann sig; det var England och dess allierade, hvilka, såsom återblickaren säger, gåfvo det, hvad Napoleon förnekade: subsidier. Nu var vår politik bestämd; nu förklarade Sverige, att det ej behöfde Finland, att det ej en gång skulle vara för detsamma nyttiet att återfå detta land, och nu påkom oss med ens lusten att i stället förvärfva Norge, hvilket, såsom återblickaren försäkrar, i sekler utgjort föremålet för dess stora konupgars politik. Nu önskade vi således icke bibehålla vänskapen med Frankrike; nu hade viarmar och jern, icke för det, men emot det, och nu insågo vi på en gång hela vådan af den franska örnens öfvervälde, men deremot ingen af den ryska örnvingens fläkt invid vår hufvudstads murar. Vi hade velat göra allt för Napoleon, endast vi fått subsidier. När vi åter fått dem af hans fiende, nu ville vi för honom icke göra annat, än uppmana honom alt sluta fred i det ögonoblick hela Europa stod färdigt att uppresa sig emot honom, och vi sjelfva tre veckor förut genom en formlig traktat förbundit oss, att emot honom skicka 30,000 man. Om denna politik varit känd år 4630, om någon då bjudit Gustaf Adolf subsidier, i fall han velat gå på Österrikes sida, och han gjort det och väpnat sig mot relgionsoch tankefriheten, skulle han verkligen då också blifvit den store Gustaf Adolf, denne konung, åt hvilken — det enda exemplet i verldshistorien — ett fremmande folk, tvenne århundraden efter hans död, upprest en minnesvård såsom åt en af menskligbetens ädliste heroer och välgörare? Vi afgöra ej denna fråga, men vi bedJe återblickaren besvara den, då hen går att, enligt silt löfte i Statstidningen, på en gång, i den nya upplagan, besvara alla mot bans bok gjorda inkast. För vår enskilda del äro vi till och med benägne att tänka bättre om Sverges politik, än hvad återblickaren vill att vi skola tänka, och hålla före, alt några andra och mera upplysande diplomatiska handlingar kunnat vara att tillgå, än de bref och fordringar på subsidier, han meddelar. Vi hafva nyss sagt, att med subsidier hade vi varit färdiga att kasta oss i alla de vådor, ett förbund med Frankrike skulle medfört. Vi skola nu se, huru stora dessa vådor kunnat vara, och hvilka äfventyr vi undgått derigenom, att Napoleon icke ville köpa vår vänskop — det förstås, allt efter återblickarens tanka. Ett nytt krig med Ryssland hade i vår dåvarande ställning icke blott varit vådligt, det hade (se sid. 43) varit omöjligt; våra kuster. och sjöstäder hade bkfvit lemnade till pris åt Englands hämnd, en alldeles afstannad handel och en afskuren kustfart hade beredt en allmän nöd. Engelska krigsskepp skulle hafva blockerat våra hamnar, congrewska raketer antändt våra sjöstäder och engelska trupver landsalts i Sverge, eller i vår i Finland krigande armåös rygg, (se sid. 25), Men icke noz med alla de fasor, som sålunda skulle hemsökt oss, vi skulle också ingenting hafva vunnit. Om vi också (sid. 27) om sommaren sch hösten år 18412 eröfrat allt hvad man ville vi skulle eröfra, så skulle det likväl ingenting förändrat, ty de ryska armåerna, som förföljde den flyktande Napoleon, skulle då ha vändt sig mot oss och instängt oss i Finland, och Frankrike hade ingenting kunnat göra för oss, emedan det, (sid. 55) af sina fiender emottagit en konung, betalt 700 millioner krigskontributioner, underhållit en fiendtlig armee af 4350,000 man inom sinal gränser och erlagt en milliard i skadestånd åt emigranterne; sid. 39 blir väl faran. icke alldeles så stor, men då fanns år 4842 i Finland en rysk armee af 33,000 man stationerad och då hade Sverge i alla fall ej kunnat uppträda i striden för Napoleon förr än våren år 1813, d. v. s. sedan striden redan var afgjord, och ej fördes om Rysslands kufvande och styckande, utan om möjligheten för Napoleon att vinna en dräglig fred.l. ) Förf. säger sid, 63, att om också dessa taflor voro något mörkare än originalet, så borde den billige läsaren bedöma dem i sammanhang med det krigstillstånd med Europas största sjömakt, hvari Napoleon försatt det, och de stora anspråk han dessutom gjorde på dess uppoffringar — äfvensom med afseende på de bevekande skäl, Prinsen i dessa taflor trodde sig finna för det understöd, han hos. NapoJen så enträget sökte för sitt nya fädernesland, taflor, som dessutom i ett enskilt bref, då icke ämnadt att offenläggöras väl böra ursäktas. Vicitera endast och bedöma insenting. men öfverlemna åt vå