Aftonbladet – 30 september 1843, sida 1

Nej, mitt kära barn. Gå till din älskade Ferdinand — jag håller så af er, mina barn! — j skolen följas åt — jag träffar er i evigheten., De tvänne unga bäfvade allt mer för de betydelsefulla orden. Alice sade: Får jag ej gifva mamma af dropparna ? Hvad! behöfver jag droppar för att dö?x Mamma förskräcker mig; — doktorn har ju ordinerat dem. Men döden har ordinerat annorlunda — nå så gif mig dem då. Alice räckte dropparna; den sjuka tog dem, vände sig derpå till Ferdinand, och sade matt: Adjö, min kära Ferdinand; kom ihåg hvad jag sagt. — Hon utsträckte sin hand till honom. Ferdinand fattade den, kysste den varmt och hviskade: Adjö, bästa moder, — jag får ju säga så? — haf tålamod i lidandet och sök er tröst i religionen; jag vet ni gör det ej förgäfvesl En nickning besvarade hans tal, Han lemnade rummet och följdes af Alice. I förmaket uttryckte han sig: Jag tror din mor ej öfverlefver morgondagen; döden har redan tryckt sin bild på hennes anlete. — Jag måste nu skiljas vid dig, älskade Alice! Glöm ej din Ferdinand! bevara mina bref, underhåll mitt lil; mitt mod i utlandet med ditt hjertliga, uppvärmande språk, Underrätta mig owm dina anger lägenbeter, var lika öppen som alltid: lofvar du det, Alice? Ja, goda Ferdinand; det skall mildra saknadens bitterbet alt få meddela sig åt dig, det skall blifva min Jjufvaste rjutning att få läsa dina bre! — Men skrif först, Ferdinand, så att jag får veta