Aftonbladet – 29 september 1843, sida 1

glans, som man förut icke har anat. Hvilken rik lefnadsnjutning, när blicken sväfvar från Brunelleschis eviga kupol till Giottos domedagstorn och derifrån till Ghibertis oförgängliga bronsportar, om hvilka Michaöl Angelo sade, att de förtjente vara paradisets! För mig voro de det verkligen; ty all den paradisiska glädje, hvarmed ett odödligt konstverk kan uppfylla ett menniskobröst, den uppläto de åt mig. Vände jag mitt öga från Niobegruppen och den Mediceiska Venus till Rafaels Fornarma och hans Heliga Familj, eller till Michaöl Angelos och Arnulfs marmor, så liknade jag en förlossad, som seglar emellan de saliges leende öar, der hvarje nytt intryck är så mäktigt, att det icke tyckes kunna utträngas af något annat. Om aftnarne råkade jag regelbundet min Fransman vid representationerna af Norma och Semiransf eller superade vi tillsammans och togo sedan. en promenad långsåt Arno, utanför Porta di Prato, der man träffar den förnäma verlden både middag och afton. — Redan efter några dagars förlopp tyckte jag mig finna, att Maria Grazias bild hade trädt långt mot bakgrunden i min väns fantasi. Detta mirakel Var tillvägabragt af den lilla blomsterflickan med den bredskyggiga halmhatten och det fint bildade ansigtet, hvilken hvar främling torde erinra sig, som besökt Lungarro och Ponte vecchio vid samma tid som vi. Ni tycker mycket om blommor, sade jag åt honom en morgon, när jag från Lungarno vek om åt den lilla gatan, som leder till Piazza di Gran Duca, och tillfälligtvis såg honom djupt inbegripen i samspråk med henne. Nej, fhte det minsta, svarade han, men jag tager lektioner i Italienskan hos den lilla här.