Aftonbladet – 29 september 1843, sida 1

RESKAMRATEN ;. AF H. P. HOLST. Vår värdinna var nära att släppa kaffekannan af förskräckelse. Maria Grazia-blef blek som elt lik; hon såg på Fransmannen, på mig, på det blanka guldmyntet, som skimrade fram emellan det gröna silket, och tycktes alldeles icke kunna begripa meningen med alltsammans. Hans fostermor var den första, som fick mål i munnen, efter denna öfverraskning. O, du söta välsignade barn! sade hon till Maria Grazia, och kysste henne den ena gången efter den andra. Nej, du är likväl ett lyckobarn, och det förtjenar du ock att vara. Men så stå der inte som en mur, utan att säga hvarken ett eller annat. Tacka åtminstone den rike, främmande herrn som skänker dig all denna lycka! Ja, detär som jag säger: af sången skall man känna fogeln, och en god vän i nöden är bättre än hundra slägtin gär. Ursäkta mig, min goda herre, jag kan int hålla mig, jag är så glad att jag måste kyssa e för dett — härvid tog hon Fransmannen on nacken med begge händerna, och kysste honon å begge kinderna två gånger, ganska italiensk och eftertryckligt. Maria Grazia rörde läpparne som om hon ville tacka, men hon förmådde e få fram ett ord. Afven jag omfamnaut honon hjertligt. Inte sant?, sade jag, det ges inge känsla så Jjuf, som den att kunna göra andr lyckliga, när de förtjena det? Huru mycket af undas jag er ej att ensam äga denna njutning Ae: 1 ) So ÅA. B. 22 229, 293, 294 och 225.