Aftonbladet – 29 september 1843, sida 1

— hura mycket önskade jag icke att ha kunnat göra detsamma ! ,Tala inte derom! sade han och log, med tåar i ögonen. Så länge man blott här två tusen rancs i anslag om året, blir det icke mycket ö ver till brudgåfvor åt unga flickor. Jag börjar frukta, att ni kanske för ögonblichar tagit er sjelf för nära.n ,Visst inte. Det är Lafitte, som betalar. Han har så ofta förut betalt för mina dumheter; han kan också betala en gång för en god handling; -— det är åtminstone någonting nytt, som skall öfverraska honom., — Men, fortfor han, efter en paus, låt oss nu komma vår väg, annars fruktar jag för att det lätt kunde bli farligt. ,Det har jag redan förutsett,, svarade jag, och allting är i ordning. Hör! Vetturinen klatschar redan utanför porten. Vi grepo i hast till våra ressaker. Maria Grazia gret; hennes fostermor omfamnade oss hjertligt, och beledsagade oss med de bästa wvälönskningar för vår resa. Vi ste3o fort i vagnen! Vetturinen jagade åstad nedåt bergvägen: men ännu långt bort kunde vi skymta Maria Grazias hvita näsduk, som hviftade åt oss det sista farväl. Följande :agen rullade vårt fordon in i Florens. Arnos sköna stad med sina oförlikneliga konstskatter och sina bultrande tidsfördrif hänförde oss begge. Med hvilka känslor tänker jag ej ännu tillbaka på mitt vistande der och den förtroillning, som konsten här utöfvade öfver min själ! Jag var till mods, som när man är här för första gången, då hela lifvet får en betydelse, en