nd 2 pHur så?) frågade jag förundrad. aJa, jag kunde väl sjelf tala minst derom; ty jag håller alltför mycket af det kära barnet, och kan inte fördraga, att någon skulle kunna klandra henne för någonting. Men :som hon då bar sig åt . . . nej, det skulle väl ingen ka trott om min lilla Maria! Ni har väl märkt, att flyveln på vårt hus är nedbrunnen? Det skedde förlidet år, Omkring jultidenElden bröt ut från vår bakugn; det blåste starkt, OCh i ett ögonblick var bela sträckan i låga. Nå, det hör till sådana slag, som man får bära med tålamod; jag säger alltid: vår Herre passar kölden efter kläderna och bördan efter som man har styrka att bära henne. Vårt öfriga husgeråd, det brann upp; men linne och silfver, den smula, som Vi samlat ihop i många år, det fick jag räddadt. I sådana ögonblick tänker ju hvar och en P2 att rädda hvad som är en kärast; och hur kunde jag väl föreställa mig, att det stackars barnet . . Maria Grazia hade i detsamma kommit in; hon rodnade upp till hårfästet, när hon märkte, att talet vände sig omkrig detta, Väl hundra gånger förut afbandlade ämne, och hon ärnade gå ut igen venast, men fostermodern ville icke släppa benne. Nå, Då, blif du qvar du, der du är)! ropade hon åt henne. Jag är ju icke mera ond derför; men alt åala om en sak, hvad som heldst, det kan man ju -ändå. Antså, som sagdt var: i ett sådant ögonblick tänker hvar och en på att rädds hvad man bar kärast, och jag trodde naturligtvis att hon gjorde detsamma. Men hvad hände! Knappt bade jag hunnit skaffa mitt eget i säkerhet, så tänkte jag på hennes, och lopp tillbaka, för att bjelpa henne rädda hvad som möjligt vis