Aftonbladet – 28 september 1843, sida 1

genast att läsa, och mitt intresse stegrades med hvarje vers. De voro alla i samma mancr, som de profstycken jag anfört, och en djup innerlig tanka, en sann och lefvande känsla uttalade sig i dem alla med enkla och okonstlade drag. Min reskamrat hade redan längesedan gått till sängs; han hade hela aftonen varit ovanligt tyst. Jag var lika förundrad som glad öfvar denna förändring; ty det var första gången som vårt sofs rum icke stördes om natten genom driller och rulader, bravurarier och långa recitativer. Jag lade mig alltså sjelf med en känsla af nattro, som länge varit mig fräramande. Imedtertid hade jag knappast insomnat, då J8 blef väckt med ett ropande på mitt namn, som aldrig tycktes vilja taga slut. onFör himlens skull, hvad är på firde?, utbröt Jag och ville kasta mig ur sängen. Iate det minstal Blif icke bestört blott!, svarade fransmannen. Men, min bästa vän, det är också grufligt hvad ni kan sofval, Och hvad i all verlden vill ni att jag annars skall göra, så här dags På dygnet?, frågade Jag, med en otålighet i tonen, som jag icke kunde qväkva. ns . Ja, nu är ni ond, för det att jag har ropat på er, och deri har ni frätt Svarade han isuckande ton; men hvad skuile jag väl göra Jag har försökt allt hvad jag kunnat hitta på, för att väcka er på lindrigt sätt; jag har hostat, som om jag hade lungsoten; Men inte minsta tecken till deltagande! Jag har vältat omkull stolen vid min Säng: men icke ringaste spår till bestörtning! Jag har sjungit hela den länga cavatinan i Lucie di Lammermoor, som jag vet ni tycker så myc