es Sn Å tillika, att Christian vid so el git sig anskaffa förlager, införskrifva socker, föra ut, lländsk korrespondens och bestämma tillverkningens sorY d tamenter och pris samt att Christian var den förste som införskref socker från Brasilien och derigenom gafbolaget stor vinst; också anmärkes, att Christian var icke grosshandlare, utan sockerbruksidkare. Det var tl Christians drift och verksamhet som gjorde bolaget: Ilycka och således icke underligt att Eric, då han ej -Imer förmådde sköta affärerna, af tac het afstod ,Isin andel åt brodren, sedan han (Er försäkrat Isig hvad han för sitt bästa kunde fordra och önska. Grundlösa anser ombudet alltså tillvitelserna mot I Christian för vilkoren vid bolagets stiftande, och öfvergår derföre till besvarande af kärandernes klander Jaf aftalen för 43 år sedan om bolagets upplösande. Sedan Eric blifvit anfallen af nerfslag, sjuklig och lur stånd att hbandlägga sockerbruksrörelsen, fattade han vid medlet af 41839, i samråd med sin bror, Iprosten Dybeck, beslut att uppsäga burskap och flytta till brodern (prosten) i Odensvi; han afstod då sin Tlandel i bolaget mot lifränta, som både gaf bonom en beqväm lefnad och tillvägabragte en kapitalförmögenbet åt arfvingarne. Afhandlingarne härom bevittnades af numera aflidjne stadsmäklaren Sahlstedt och stadsmäktaren Pfeffer, Genom den ena aftandlingen försålde Eric till Christian sockerbruksegendomen vid Brunkebergs torg mot 27,180 Rdr, genom den andra sin andel i sockerbrukets lösa egendom, rått och färdigt socker och sirup, samt fordringar för utborgadt socker och sirup, mot en lifränta af 7200 Rdr, med vilkor att sockerbruksrörelsen komme att bedrifvas i Christian Dybecks namn. Också införde Eric under den 39 Juni 4230 annons ärom i allmänna tidningarne, med anmodan till sina gäldenärer för socker och sirup att liqvidera till Christian. Efter sökt och vunnen lagfart, hvarvid företeddes Justitie-kollegii och Förmyndarekammares Protokoll den 145 Juni 18309, att enär Dyb ogift, bäde köpt och sålt fastigheten, någon omyndigs rätt icke hindrade köpet, blef fastebref derå den 13 December samma år af Rådhusrätten utfirdadt. Sedan vid Christian Dybecks derefter den 47 Juni 4831 tirsade död, sockerbruket äfvensom all öfrig qvarlåtenskap öfvergått till hans dotter och hennes man, grosshandlanden Aspelin, blef årsproklama den 27 Dec. samma år begärd och utfärdad till den 44 Januari 4233, dertill Eric Dybeck var, efter skedd uppgift, or igen kallad. I anledning deraf anmälte han sig också såsom fordringsägare, dels för köpeskillingen 27.190 Rdr, dels för lifräntan 7200 Rdr ärligen, med pästående att få tillgodonjuta all den fordringsrätt i sterbhuset, som enligt de tvenne förbindelserna honom tillkom, såsom genom hans gjorda anmälan i laga ordning förvarad. Till verkställighet af förut beskrifne transaktioner hade i Christion Dybecks lifstid blifvit upprättad och sedermera af Aspelin fortsatt en löpande räkning, deruti Erie Dybeck qvartaliter hvarje år godtgjordes lifränta, hyra af en honom förbehållen liten våning i brodrens hus vid Drottninggatan, samt ränta å köpeskillings-reversen, men deremot belastades, dels med: hvad han för s fnadsbehbof uttog, och dels med ofvanbe skan Norman bestådda årliga pension, varande ränta å de i räkningen förekommande poster upptagen pro contra. Och är det från: Saldo af denna räkning jemte köpeskillings-reversen och ränta derå, som den tillgång härflutit, hvilken med här förut nämnde 83,280 Rår 10 sk. 4 rst. Bko lifvit af enkefru Aspelin utbetald. Hushållerskan Norman framställde då inga pretentioner, utan uttog sin pension, 400 Rdr Bkoe per månad, den enkefru Aspelia efter Dybecks död utbetalte med 600 Rdr för 6 månader, ehuru utbetalningen vid bouppteckningen af öfrige sterbhusdelägare bestriddes. Då Norman och hennes son sedermera väckte talan om arf och denna gillades, utgafs qvarlåtenskapens värde i enlighet med bouppteckningen. Ombudet erkänner visserligen Eric Dybecks sjuklighet och sinnesslöhet ce sednare åren af hans lefnad; men mot de vittnesutsagor derom käranderne under förra rättegången framhaft och nu åberopa invänder ombudet, att af den omständigheten, att Eric visat sig slö och tankspridd i vittnenas närvaro, ej följer att Eric skulle varit sådan vid alla tillfällen, eller att han icke skulle förmått uppfatta meningen af de ifrägaställda afhandlingarne vid den tid då de upprättades, helst de icke voro mycket invecklade. Ått han så verkligen förmått göra, anser ombudet bekräftadt af de villnen, som undertecknat afhandlingarne. Käranderna hafva väl, genom sättet för det ena vittnets befrigande inför domstol, sökt förringa verkan af dess vittnesmål; men ombudet anmärker dock, att deras intyg stå qvar, det ingen anledning förekommit att E. Dybeck varit vid tillfället annor!unda beskaffad, än menniskor i allmänhet, eller att han saknat begrepp om hyad han underskrifvit eller genom tvång eller förledande blifvit dertill manad. Också säger ombudet lätt kunna visas att stridigheter finnas mellan vittnenas utsagor, men anser en undersökning derom öfverflödig. Ombudet anser vidare lagstridigt att efter en persons död anställa inqvisition om hans sinnesställning. Käranderne hade under Eric Dybecks lifstid kunnat och bordt bevaka sina anspråk. De egde då samma rätt dertill som nu. De hadedå bordt anställa talan som åtminstone ledt dertill, att Eric kunnat sjelf svara och, i händelse han verkligen befunnits mindre vetandep, ställas under förmyndare. Detta allt försummade de, men erkände hans behörighet att disponera sina tillgångar, då de af honom såsom gåfva mottogo och qvitterade pensionen. Ingen annan rätt efter Christian Dybeck har blifvit bevakad, än den Eric sjelf vid årsproklaman anmält. Då denne ej väckt talan om afhandlingars upphäfvande m. m., måste ock sterbhusdelegarne efter grosshandlaren Aspelin, hvilka genom bemälde proklama vunnit befrie!se och skydd från alla vid densamma obevakade kraf, nu vara betryggade mot allt klander, som vill aftvinga dem re-lI dovisning för farfadrens och morfadrens handlingar. Lagen förklarar nemligen den, som å inställelsedagen ej bevakar sin fordran, all talan förlustig. Märklig är kärandernes klagan, då man besinnar, att de hafva Eric Dybecks omtanka för bevakningen vid årsproklaman att tacka för det icke all rätt gått för dem för-) lorad, E Hvad yrkandet att utfå böcker och handlingar angär, invänder ombudet, att dessa följde med köpet om sockerbruket och således utgöra arfvingarnes egendom. Om Eric Dybecks enskilda, med bolagsrörelsen ej ge-1 menskap egande tillhörigheter hafva inga räkenskaper Få falang hann dta