na kläder — och för det andra förlänar den åt bäraren någonting respektabelt, serdeles i främmande land, der ingen finns, som känner honom närmare. Med allt detta skulle ni knappt tro att jag, i trots af alla dessa vigtiga åtkomstskäl, stundom finner sällsamt nog att der är just jag, som är riddare af hederslegionen. Men det händer mig verkligen ibland att jag vaknar midt i natten af ett slags ångest att försäkra mig om, att det icke är någon dröm, och jag behöfver då en stunds eftertanka att öfvertyga mig derom — fastän jag riktigt nog har sofvit mig till alltsammans. — Men hvart tog Maria Grazia vägen ? tillade han hastigt, huru är det möjligt att jag kunnat undvara henne så länge? Han steg otåligt upp och skyndade till dörren. Ett ögonblick sednare vinkade han åt mig att nalkas, och lade fingaarne på munnen för att bjuda tystnad. I rummet näst intill vårt låg vår unga väninna på knä framför sin säng, efter italiensk sed inbegripen i sin aftonbön. Hon hade sammanknäppt sina händer omkring rosenkransen; hennes läppar rörde sig sakta, och hennes blickar hvilade med den innerligaste andakt på krucifixet, som satt på väggen ofvanför sängen. Den lilla lampan på bordet belyste hennes vackra profil allenast; men hela hennes ställning var så intagande på en gång och så naturlig: det låg ett sådant uttryck af fromhet och hängifvenhet i hennes uppsyn, att jag grämde mig öfver att icke vara målare och kunna fasthålla denna bild för alltid. Hon kysste slutligen rosenkransen och uppstod. I detsamma inträdde hennes fostermor, tiliika med en ung flicka, af ungefär samma ålder som Maria Grazia. Hon såg förgråten ut och stannade vid dörren, likasom hon hade fruktat alt komma närmare. Ack, Teresinal ropade Maria Grazia glad, och skyndade till henne. Hvad jag har längtat i dag att få se dig! När plägar du låta en hel dag gå förbi, utan att helsa på? — Men huru är det?