Aftonbladet – 26 september 1843, sida 2

Italiens sommar, dess blå himmel, dess ljumma, blomsterångande luft, och det muntra lifvet i ifven de minsta byar; — till allt detta upptäckte ban ganska riktigt ej ett spår. Vi befunno oss mot slutet af Januari: luften funno vi kulen, himmelen molnklädd, vägarne betäckta med snö, salorna tomma, och hvad som var att beskåda i städerne intresserade honom ej det ringaste. I Ferrara, nu mera blott en skugga al den herrlighet, som Ariosto har besjungit, sågo vi det föngelse, hvari den olycklige Tasso försmäktade sju långa år och fulländade silt Befriade Jerusalemp. Midt ibland den massa af tomma och betydelselösa namn, hvilka gerna likt insekter vilja häfta sig fast vid stora mäns odödlighet, såg jag på fångelseväggarne två vigliga och klangfulla, som det glädde mig att upptäcka på detta ställe: Byron och Casimir de la Vigne. Vi besågo Ariostos boning och hans graf, och i det närbelägna klostrets refeklorium gjorde man Oss uppmärks samma på hans porträtt, ibland englakörerna i Garofalos berömda målning Il Paradiso. Ett litet infall af Åriosto, som bade gifvit konstnärn anledning att anbringa skaldens bild i detta himmelska sällskap, roade Fransmannen utomordentligt. Sätt mig i ditt paradis, sade Åriosto en dag till Garofalo, ty i det andra kommer jag knappt — Men det var ju en parisare, utbrast den unge chevaliern, högst förnöjd. Ni säger att det var en stor skald; jag känner icke hvad han bar skrifvit; men om han icke var en Fransman, så förfjente han att vara det. — Ännu mind:e behagade honom Bologna. Jättekällan på piazza maggiore, de betäckta pelargångarne längsåt alla stadens gator, det sneda tornet och isynnerhet