Aftonbladet – 25 september 1843, sida 3

begzynte ock att verkligen läsa i ett par böcker men redan de första två dagarne insåg jag a! detta var alldeles öfverflödigt. Likasom italie narne ha fåt allt annat, som duger till någon ting, ilrån oss, så ha de också fått språket. De är icke annat än franska; men de ha förstått at sätta ett slags musik dertill, att svänga ett pa bokstälver bakfram och uttala elt par andra mer en löjlig vekhet: det är hela skilnaden! Dess konstgrepp kan en fransman inhemta på ett pa dagar — hvarföre då slösa bort tiden med at formligen studera ett språk, som han talar sjel alltifrån vaggan? Men italienarne vilja icke erkänna detta, och derföre vilja de icke förstå oss. Utan att vilja ingå i något vederläggningsförsök mot dessa löjliga påståenden, rältade jag blott missförståndet med uppassaren och ledde samtalet med fransmannen på andra ämnen. Den unge chevaliern blef på en gång liksom förvandlad: flödande af artighet och vänlighet, utgöt han sig i en ström al de mest utsökta talesätt öfver sin ycka att hafva träffat mig och att kunna fortsälla åtminstone en del af sin resa i mitt sällskap. I detsamma inträdde diligenskonduktören ör att underrälta oss att hästarne voro förspända. Hr konduktör, sade nu parisaren till honom, ni kunde göra mig en väsendtlig tjenst genom att emna mig er plats i vagnen, bredvid denne herrn. Det är en af mina vänner, — det var andra gånsen här i verlden ban sett mig — poch jag ville gerna sakna hans sällskap. Jag vet att niskulle omma ati göra en uppoffring af er beqvämliget för min skull; men inne i vagnen finns ej ågoa menniska som förstår hvad Jag säger; jag ar i flera timmar icke fått tala ett enda ord, ig förgås al ledsnad. — Kondukiören försäkrade sende, att det skulle vara honom ett nöje att gå ans önskan tiil mötes; den unga parisaren blef ara gli rjude tralla på och tacksamhet; ban börj n Operaaria, och när han lemnade värdshuset, öp han kyparen i örat och gaf honom ett par lingaude tjugogroschen i handen. (Eorts. följer.)