ternatten, som ett fepalats. En häftig ordvexlin i en af salarne väckte min uppmärksamhet; de ökades i liflighet; jag gick närmare och hvem så jag? Ingen annan än den unge fransmannen, son grälade högröstadt på en kypare och gestikule rade med hela kroppen. På allt hvad frans mannen ordade med en obeskriflig snabbhet oci den yttersta hetta, hade den stackars tjenarer blott ett svar Scusi, non la capisco ! (ursäkta jag förstår er icke !). Detta non capiscon tjente blott alt göra det unga leJonet, ännu vildare och obändigare, För öfrist hade uppassaren rätt; det var omöjligt att begripa det Språk, som fransmannen talade. Det var Franska, men med Italienska ullal och en sådan syndaflod af ändelser på are Och ere, ont och Eri, all ingen dödlig kunde förstå det. Den unge Pwisarens förbittring hade nu stigit till sin höjd; ban fäktade med armarne och stampade med fötterna. Sprechen sie Deutsch? tillropade han hastigt kyParen, med en röst, som skulle della vara sista försöket att göra sig hörd. bVerslelt sich! bin ja ein Österreicher!n skyndade kyparen att svara, och nickade med hufvudet, i slad förhoppning att ändtligen komma till en örklaring. Det är godt för er, svarade parisaren nu på franska, utan särdeles förlägenhet, och vörjade sedan på samma vis som förut. Vid nisslyckade försök att rent af kufva kyparen, yntes det mig vara bög tid att sluta ett uppträte, som började förlusta de öfriva åbörarne på len unge fransmannens bekostnad, och jag höll Vå att nalkas, för att erbjuda mig som tolk, då arisaren i detsamma fick siste på mig och med tt utrop af glad öfverraskning sprang fram till Ni, Åck, hvad jag är glad att träffa er! sade an och räckte mig handen, som åt en gammal ekant. Är det icke Oförskärmdt med dessa Idlienare?, fortfor ban, 1e vija icke förstå oss. hå jag skulle resa från Paris, för att göra denna lyst tid Hallon, Heslöt jag att rätt allvarligt ga mig på italienska språkkunskapen — eni ta dagar bortåt — för all så mycket snarare! ana mig hemmastadd när Jag kom hit, och jag!