Aftonbladet – 23 september 1843, sida 2

Härvid gjorde han några väldiga försök att läsa upp, men förgäfves, dörren var och förblef stängd. Man kan föreställa sig nu kaptens vrede, som utgjöt sig i de stridaste svordomar, botelser att slå ibjel Lars, förebråelser och snäsor till brodren, som skickat bort Lars — men nej, man kan ej föreställa sig denna scen och än mindre beskrifva den, ty kapten föll i ett verkligt berserksraseri. Sedan han ett par timmar uttömt sin galla, kastade han sig uttröttad på en stol och frågade lugnare: — Hvad skall man nu göra? Kan inte begripa slulet härpå. — Åh! kära bror Bengt, i morgon kommer väl värdinnans jungfru upp med kaffe till oss, då slippa vi väl utur arresten. — Klockan är 8 nu — då skulle vi ännu toll timmar vara i fällan, tror du? — omöjligt. Kreverar af förargelse, bara jag tänker derpå — och foxarna! foxarna svälta ibjel tills i morgont Hvad är att göra? -— Jo, kära Bengt, det hbjelper oss ej det minsta att brumma, det se vi — det förståndigaste vi kunna göra i så här fatta omständigheter, är att taga fram kantinen och i all maklighet äta oss en god aftonvard, eller aftonmåltid, hvilket bror vill kalla den, ty klockan är nära nio nu. — Kan så vara; äta är din passion, som väl kan synas af din ofantliga prostmage — kan inte äta jag, när jag är arg — mister aptiten då. — Bror kunde i alla fall försöka; kanske får du aptit af alt se mig äta, ach svägerskans matsäck är i sanning ypperlig; jag just vattnas i munnen, när jag tänker på den sköna rökta laxen.