Aftonbladet – 23 september 1843, sida 1

Arr om sig redan upphöjt henne till domprostinna ch biskopinna; hvem vet? Inbillningen och vår nedfödda fåfängas förhoppningar och planer stana sällan förrän de i drömmen nått lyckans högta spets och der uppfört sina glänsande luftlott. Åt en civil embetsman ville han således cke gifva sin dotter, och derigenom förstöra henes höga bestämmelse. Imedlertid var den vackra Bina redan tjugu år, och ingen prost, ja, icke en sång någon prestman af de lägre graderna hade anmält sig. Pappa Lufveson fann det högst besynnerligt, men i nödfall hade man ju alltid kusin Knut att taga, liksom på en hylla, tänkte han. Bina sjelf fröjdade sig bjertligen åt att vara obemärkt af andans män, och hoppades alltid att någon lycklig vändning skulle förvärfva den älskade kusinen Pappas gunst. Af allt detta kan man sluta, att mamsell Jacobina med serdeles nöje reste till Linköping, att hennes tankar redan i förhand ilade dit, och att hon ej egnade mycken uppmärksamhet åt sina reskamrater. De hade ifrån det vanliga ämnet om årsväxt och bergningsväder börjat rådslå angående manuskriptets tryckning, och uppgjorde kalkyl om den möjligaste minsta kostuaden dervid; ifrår detta ämne, som var dem båda lika mycket främ: mande, öfvergick kaptenen till fårskötseln, och då var han outtömlig. Himmel och jord hade kun: nat ramla, utan alt han märkt det, när han in kommit på detta ämne, hvilket han aldrig sluta de, förrän han beskrifvit nästan hvarje individ a sina talrika bjordar; också blef han rätt förtretac att redan befinna sig vid Linköpings tull, innar ban ännu hunnit förtälja det minsta om års lammen och deras ull.