Aftonbladet – 23 september 1843, sida 1

silfvertumlare ej att förglömma. Nu börjades måltiden med sin behöriga aptitssup, halfva, perla och tankställare. Imedlertid bad pastorn, att Lars kunde få bära Binas kappsäck och ask till hennes logis, der man vid förbiresan redan aflemnat fickan. — Skall först sälta in foxarne och gifva dem foder — kan få gå sedan — är f-n hvad de qvinnfolken alltid draga med sig onödigheter, askar, flaskor, schatull, och Gud vet allt hvad den bråten heter — är derföre ett syndastraff att hafva dem med sig på resor — har också, min själ, aldrig gjort någon resa tillsammans med Gunilda sedan första året vi voro gifta, och då fick hon hålla sin satans ack i knäet, annars hade den besvärat mina fötter. Sedan Kerrarne förtärt en skäligen bastant middag, tog kapten fram sitt dråpliga manuskript om fårafvelns förbättrande, och kosan ställdes till boktryckarne; den ena tillbringade sommaren på sin landtegendom, den andra hade gått ut i staden med några bekanta, och skulle ej återkomma förr än efter konsertens slut. Förtörnad öfver denna motgång, böll kapten, med sina vanliga kraftyltringar, en straffpredikan öfver alla boktryckare i Sverges rike, alla festiviteter och alla konserter, samt återvände vid ganska elakt lynne till lusthuset, der den oskyldiga bror Nils fick genom mången snubba umgälda boktryckarnes frånvaro. Då pastorn rustade sig till konserten, fann han latt peruken behöfde något ajusteras, för att så publikt visa sig vid högtidligheten, och sände tiJtulus Lars med denna hufvudbonad i ask till peIrukmakaren, Under tiden knöt han om sin kala