Aftonbladet – 23 september 1843, sida 1

nte tjenar till annat än att förarga folk — vill nte höra dem, jag. — Hvad är det för ett utnåladt hus jag ser der nere vid ändan af trädvården? kan man ej få bo der? — Det är ett lusthus: men om herrarne skulle önska, kan man flytta dit ett par sängar. — Ja, för tusan, visst vill vi det — men fort skall det gå, ett, tu, tre — Lars, bär ner våra saker dit, och laga sedan du får stallrum åt höstarne — gif dem hafre i tornistrarne så länge, visste väl att jag ej skulle bli utan husrum ändå — ser du det, bror Nils? Båda herrarne vandrade gången utföre och Lars efter med sakerna. En jungfru sprang förut med nyckeln, läste upp lusthuset, dammade bord och stolar samt öppnade ett fönster. Några lummigs träd, som beskuggade byggnaden, spridde svalka och trefnad åt rummet, hvilket var stort och luftigt, och hvartill man uppsteg på en hög trap. pa, som öfverst bildade en liten altan, der vår: herrar placerade stolar och befunno sig rätt väl — Var, min själ, det bästa och svalaste logis som finns i hela staden — har alltid min eger tur jag — vill inte byta med någon som bor pi bästa värdsbus — slipper här att höra buller öf ver och under mig, och se de näsvisa värdshus jungfrurna löpa upp och ned i trapporna. Bro Nils kan läsa upp kantinen, packa upp matsäcke; och ställa i ordning vår middag. Pastorn lät ej säga sig detta två gånger; de var för benom en verklig njutning att på borde utbreda kantinens rikedom. Han anskaffade fa och tallrikar, och de sågo nu den rökta laxen tronande bland oxtunga, kycklingar och smör tårta, Smålandsosten och bränvinsfiaskan med si