Aftonbladet – 23 september 1843, sida 1

KAPTEN DUNDERBORGS ANDRA RESÅ. AF beinknlnisinl (Slut fr. gårdagsbl.) Det var en herrlig sommarmorgon, med molnfri himmel, klart solsken, glittrande daggdroppar, fogelqvitter och surrande insekter. Mamsell Bina, i sin nätta, svarta sidenrock och ljusblå linongshatt, såg rätt näpen ut; hennes vackra, blonda lockar föllo i mängd kring det blomstrande ansigtet, och de strålande ögonen täflade med himlens azur i färg och klarhet. Hon hade fått sin plats på framsätet bredvid Lars, der hon med sin lilla parasoll sökte att värja sig så godt hon kunde mot solen. Bruna florshufvan fladdrade af och an i luften, dess hvita silkesblommor glänste som silfver i solskenet, och en lätt morgonvind kringsväfvade den älskliga flickan. Under sin pensionstid i Linköping hade lilla Bina ofta varit hos sin moster de dagar, hon hade lof från skolan; redan då hade hennes kusin, Knut Nollqvist, vetat att tiltvinna sig hennes förtroende och tillgitvenbet, ehuru han var åtta a tio år äldre än hon, och den ömsesidiga böjelsen tillväxte med åren. När den arbetsamme yng lingen förvärfvat sig en syssla vid ett erabetsverk i Linköping, med ganska tillräcklig lön, och han således ansåg möjligt alt försörja en hustru, skyndade han att anhålla om Binas hand, men fick blott ett afslag af föräldrarne och ett gråtande trohetslöfte af den sköna. Pastorn hade fått uti stt hufvud, att Bima skulle i framtiden bli prostinna, och från denna älsklingsplan kunde han omöjligt förmås att vika; tårar, böner, föreställningar, allt var förgäfves: Bina skulle bli prostinna, och dermed punkt. Kanske hade gubben in