Aftonbladet – 23 september 1843, sida 1

— Tror, min själ, att foxarna flugit i dag — viste inte en gång alt Vi Voro halfvägs — resan bar verkligen gått rätt fort — märker nu först att pipan slocknat — kör ner till gästgifvaregården, Lars; vi taga oss rum der. — Så vida der finnes någ ; helt sakta. vida der några, tillade pastorn Nu höll man på torget framför gästgilvaregården. Foxarne frustade och kapten sjelf steg ur, för att begära logis, under det att pastorn började packa upp ur vagnen. Efter ett par minuler återkom kapten, af förargelse röd i ansigtet som en pion, och berättade att alla rummen vore upptagna, att der omöjligen kunde fås några, men alt man gifvit honom anvisning till ett huslängst bort på en bakgata, der man trodde kunde finnas rum qvar. Pastorn lade ned sakerna igen, man satte sig åter i vagnen och rullade ned till den delen af staden. Sedan Lars gått in utiflera portar för att fråga, fann Man ändtligen det namngilna buset, der man, utan vidare spörsmål, körde in på gården. En gammel, vresig fru kom ut på förstugutrapPan och frågade hvad de ville? — Vill ba rum bär, min bjertans fru — hat blifvit bitvisad från gästgifvaregärden. — Alla rum äro upptagna. För en hbalftimma sedan lemnade jag de sista åt ett resande herrskap. — Det vore väl också tusan, om jag blir sit tande på gaten — har aldrig bändt mig förr. — Minns bror hvad jag tog mig den friheter alt säga, om att vi bordt på förhand tinga oss rum — Ja, men nu tycker jag att bror kan ta si den friheten att tiga med sina påminnelser, son