Aftonbladet – 22 september 1843, sida 4

(Insändt.) VID Fru Amalia Charlotta Bohemans Graf. Aftonen sjunker, ack! äfven till hvila Längtar den trötta fängslade anden. Upp. vill sin Faders bem vill den ila, Sagta lösas de jordiska banden. J, som sörjande stån vid dess sida, Make och Son, hon väntar er der, Hvarest hjertat ej mera skall lida, Tårar ej skymma ögat som här. Mild och god hon vandrat på jorden, Djupt i sitt bröst hon gömde Hans bud. Och på henne kan lämpas de orden: Fridens barn skola skåda Gud. Glädje och trefnad visste hon sprida Uti sin boning, i ljuf sympathie Rådde de der och vid hennes sida Stod der en genius — harmonie. Ej på jorden för honne mer klingar De sköna accorder bon älskat så; Men Chernber, med hvita vingar, På gyllene harpar deruppe slå. Tålig och stilla de årslånga plågor Bar hon så ödmjuk, med hopp och tro. Nu hon fått svaret på själens frågor; — Trötta bjertat har vunnit To. O1! härnere ej godt är att vara, . Här är blott möda och sorg och strid. Säll är den, som får hädanfara, Och likt henne får fara i frid.