Aftonbladet – 22 september 1843, sida 3

MMMM med farbror till konserten, såvida hon sjelf ville åtaga sig att underställa saken sin mammas ompröfvande i sista instansen. Pastorskan kom just in 1 salen med en väfsked i ena handen och en garnknippa i den andra, såg ganska bister ut och hade brådtom. — God afton, Sara lilla! — God afton! tillbaka. Nu har du varit så länge borta igen, och låter mig ha allt besväret ensam — jag har stått en timmas tid på boden och mätit ut säd åt arbetarne. — Mor lilla, du har ju alltid nyckeln sjelf till boden. . — Ja, någon skall väl taga vara på den. Men jag undrar just, hvad du och kaptenen kan dagligen hafva att säga hvarandra. Intet är det värdt att han vill lära dig att bemöta en hustru så, som han gör med sin; ty jag blir, minsann! aldrig så enfaldig, jag, som den stackars Gunilda. oo Ja, ja, det ser jag nog, gunås! men var nu inte ond längre, Sara lilla! I morgon skall jag inte gå till bror Bengt, det lofvar jag dig. Pastorn smög sig nu upp på sin kammare och sade sakta vid sig sjelf: det är väl sant, att bror min är sträf och snäsig, men i alla fall tar jag hellre snäsor der, än här hemma — der jag sjelf borde vara husbonde, om jag bara tordes. Bina föredrog imedlertid resplanen för sin mor. Efter mycket parlamenterande emellan far och mor fick hon ändtligen pastorkans tillstånd att följa med till Linköping, ovh Söndags morgon klockan sju stodo far och dotter i salen på Östanby, der kapten just skulle börja frukosten. — Nå, det var väl J voren precisa, trodde, min själ, inte J redan voren färdiga — bror kom