Aftonbladet – 22 september 1843, sida 3

Som intet svar utföll på kaptenskans vågade supplik, förnyade hon den, efter en stunds tystnad, hvarvid hon bekom ett ingalunda mildt ögonkast af sin herre och man. — Kan så vara, min kära Gunilda — tycker du alltför väl kunde trifvas hemma, de dagarne Jag är borta — kan ändå inte kurera Ingeborg med din närvaro — hon har doktor, om det behöfs — gamla Foxen bör hvila sig ett par dagar — är vackert väder i dag — kan göra frun godt att spatsera dit — är bara en liten fjerdingsväg, fast den bär uppföre — och sedan kan ju den kära mågen skjutsa hem iru svärmor i afton. Stillatigande emottog Gunilda den ovänliga domen; en liten rodnad af harm, ett uttryck af sorg, som flög öfver det bleka ansigtet, var hennes enda svar, men med lika vänlighet, som annars, tog hon afsked af kaptenen, följde honom ut till vagnen och gaf honom eld på pipan. 9 (Slutet följer.) — RR ne — BrörLrorsser. I en del af Bretagne herrskar sedan gamla tider det bruket, att brudgummen straxt efter vigseln gifver sin brud ett slag på munnen med orden: Så smakar det, om du gör mig ond, och derpå en kyss, med orden: och så smakar det, om du uppför dig så, att jag är god. En bonde från en by, der detta bruk var gängse, hemförde en gång en tysk flicka till sina föräldrars hus och gifte sig snart derefter med henne. Efter vigseln ville han följa fädrens sed; men knappt hade han gifvit bruden eti slag på munnen, förrän hon, som ej förstod sig på denna lek, gaf honom en kraftig örfil tillbaka. Bfter den dagen lärer bruket blifvit aflagdt i denna by.