Aftonbladet – 22 september 1843, sida 2

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Från Westergöthland. För någon tid sedan er. (höll presterskapet i Skara stift, genom skrifvelse Ifrån konsistorium, i anledning af en från landshöfdingen i Mariestad aflåten skrifvelse, beallning alt vara kronobetjeningen behjelplig att upptäcka Joch befordra lagbrytare till straff, samt att gå nämnde betjening tillhanda med goda råd och upplysningar i nämnde afseende. Något hvar blef förundrad öfver befallningen och kunde ej rätt fatta egentliga meningen dermed, om det var skämt eller allvar af landshöfdingen och konsistorium. Om det var skämt, så var det en oskicklighet, som en auktoritet icke bör låta falla sig till last. Var det åter allvar, så har både landshöfdingen och konsistorium bittert fått plikta derför inför det sansade tänkesättet. Det vore kanhända visserligen för mycket begärdt af nuvarande landshöfdingen i Skaraborgs län, att han skulle inse, huruvida presterskapets egentbga embetsåligganden tillåta dem, att i sällskap med länsmän och fjerdingsmän flacka omkring i bygden, för att efserspana tjufvar och skälmar, elier om det är förenligt med naturen af deras kall att vara angifvare. Men en sådan ursäkt kan konsistorium icke förebära till sitt urskuldande i förevarande fall. Konsistorium måste veta, att presterskapet redan blifvit så öfverhopadt med göromål af den mest olika natur, att det fordras mer än vanlig förmåga och böjlighet i sinnet, att kunna egna håg och krafter åt så divergerande saker. Konsistorium bör veta, att prestens egentliga kall, att vara religionens tolk, hvarken rätt eller värdigt uppfylles, om han utan all förberedelse, utan tid att vända sitt hjerta och sina tankar deråt, skall nödgas förrätta det. Det är ej nog att, såsom man hör en hop lättsinniga och tanklösa menniskor säga, om Söndagen uppstiga i predikstolen och skaka ur armen för bönder. Har man betänkt, att förattandet al en verkligt god och kraftig predikan ofta fordrar hela den föregående veckans ostörda ugn icke blott i afseende på tiden, utan isynnernet för hågen och sinnet? Konsistorium bör vea, att prestens duglighet, värde och värdighet rvila icke blott på hans religiösa vetenskapliga vildning, utan äfven på hans förtroliga bekantskap ned de verldsliga vetenskaperna. Om nu prestens id, dag ut och dag in, skall upptagas af göromål f den största mångfald, och derjemte af den föratligaste natur, huru skall han kunna uppfylla in egentliga bestämmelse? Detta allt bör konistorium veta. Det är ju rätt trefligt för en prest 45 SK FR el BED Bree a NN (rr ren ge