LANDSHÖFDINGEN MONTGOMERY PÅ RESA I LAPPMAKRKEN. Hernösandsposten för den 44 dennes innehåller eg insänd berättelse om, hvad den nye Landsböldingen i Norrbotten, Hr Montgomery, nu som bäst gör och lider på en resa i Lappmarken. Att vesa är, som man vet, en högst förtjenstfull oci: patriotisk bandling, när den sker af en Landshöfdinge, och huru mycket mera, när man reser så, som Hans Iföga Nåde i Norrbotten? Berättelsen härom är så intressant, att ett sammandrag deraf förtjenar att förvaras äfven i Aftonbladets spalter. Hvad som till en början befinnes märkvärdigt vid denna resa, är att vHr Kandshöfdingen, såsom orden lyda, färdas alldeles ensam, utan följe, jal utan betjent, men detta hindrar likväl icke, att Insändaren, som kallar sig H—m, varit i tillfälle att meddela Hernösandspostens läsare en ordentlig bulletin om hans resetur för hvarje dag, med thy åtföljande nattqvarter, och huru han dervid blifvit emottagen, ja stundom till och med hvad han talat med en eller annan mellan fyra ögon. Man förundrar sig länge öfver huru detta varit möjligt, till dess man på ett ställe i beskrifningen underrättas, att pInsändaren hade gått landvägenn, troligen af intresse att få vara Hr Landshöfdingens historiograf för resan, och derigenom beredt sig tillfälle att få bivista de serskilda äfventyren. Men till saken. Som sagdt är, Hr Landshöfdingen färdas, likt Konung Carl XI, när han for incognito, alldeles ensam. Så långt väg fanns, åkte han i chäs eller ppå kärra, sådan kronobetjeningen kunde anskaffa den. Det första äfventyret, hvarom berättelsen förmäler, är att ban på långt båll såg en äldre vinna, med ett barn på armen, skynda undan honom på vägen,; men då han upphann henne och hon på fråga svarade, att hon skulle till Rödån, dit han också ämnade sig, bad han henne åka med sig, bvilket var en mycket menniskoälskande handling, och af allmogen benämnes med lofordet natt göra sig gemen. Under vägen berättade hon honom, alt hon hade brådtom till gästgifvaregården, för att råka Landshöfdingen; att begära hjelp emat länsmannen, som ville panta hennes sista ko, för en skuld till grannarna. Man kan tänka sig den stackars gummans glädje, när bon såg sig i bredd med sjelfva den herrn bon sökte; men huru det sedan gick med pantningen, som egentligen var en qvarstad, förmäler icke bistorien. Från Lycksele bar det af till Batltisarfva. Der, liksom öfverallt under vägenn, heter det, bepsökte han allsogens bostäder, besåg deras åkerbrukssätt, upplyste om bristerna deri, och förmanade dem, att ej bibehålla gamla vanor, som nicke äro gagneliga, hvilket var en ganska god förmaning. Hans nedlåtande sätt, anmärkes här, atillvinner bonom öfverallt allmogens odelade förblrosade, ehuru den. med ett slazs fruktan hört hans ankomst omtalas, emedan ett rykte gålt, att ett sådant besök skulle medföra rubbning, veller rättare, tillökning i den lindriga beskattning, som härvarande inbyggare rättvisligen erläggan. (Man ser att beskrifvaren hörer till dem, som känna en god medborgares pligter, att gilva Kej