fullkomligt ohistorisk. Hvar och en har sig bekant ur kyrkans häfder och allmänna verldshistorien, att hvarken christendomen sjelf eller någon annan högre bildning skulle någonstädes hafva vunnit insteg, om dess missionärer och predikanter följt den här gilna regeln, att vara hvarje Olverhet, som väldet hade i länderna, dit de kommo, underdånige, den må vara en Christen eller hednisk, med rätt elier våld menniskorna åkommen. För det andra utgör framställningen ett fullkomligt nonsens, emedan i de ganska talrika fall, der verldsliga lagar funnits och finnas, hvilka lägga hinder i vägen för den andliga fribeten och dess utveckling (såsom: band på samvetsfriheten, lärofriheten, tryckfriheten, m. m.), man antingen nödgas afsäga sig den andliga frihet, som förf. likväl obetingadt vill hafva menniskan förbehållen, eller ock skrida till dylika verldsliga lagars aflskaffande, hvilket visserligen icke kan ske, om man resignerar under dem, på grund af det vackra språket, att ho sig sälter emot ÖTverheten, han sätter sig emot Guds skickelse (såsom t. ex. Luther gjorde, då han satte sig emot Påfven: Gustaf Wasa gjorde emot Danskarne: och vi hoppas hvarje Svensk skall göra, om någon del af detta land i ea bråd vändning skulle råka komma under ryskt ok! eller en inhemsk regering ville öppet öfverändakasta grundlagarna). Hvad vill nu törf.: skola vi behålla vår andliga frihet? eller skola vi böja oss under hvilka verldsliga förfoganden som heldst, blott åe hafva väldet? Begge delarna På en gång är oförenligt: ettdera måste uppgilvas. Förf. har vä äl sökt hjelpa sig genom det visliga undantaget på slutet: men i afseende på andliga ting är den Christne och hvarje menniska Gud allena underdånig,. Skall dock någon mening ligga i detta undantag, så uppbäfves i sjelfva verket hela den föregående läran om resignationen och lydnaden under de veridsliga stadgarne. Ty till hvad ibland de verldsliga tingen sträcker sig icke det Andlisa, så vida menniskan skall njuta detta okrönkt? Huru kan andlig frihet vara utan samvetsfrihet, lärofrihet, tryckfrihet? Och hvilken vrå af det verldsliga kan updantagas ifrån Andens omskapande inflytelse, om denna sjeli är fri; eller, tvertom, hvilket verldsligt förbållande är icke i stånd att mer eller mindre lägga bojor på anden, derest det icke tillåtes menniskan att ombilda det förra efter andens fordringar, utan hon med tysthet och lydnad måste böja sig under allt hvad blott besitter dea tillfälliga egenskapen att hafva väldet. Buga för tyrannen och smickra honom, medan han står! men trampa och förhåna densamma, vm ban faller! -— det är ju en rätt vacker lära, och har i alla tider varit de Devuerades, de s. k. Troznes, herrliga, oegennyttiza grundsatts. Men detta blinda bugande för hvarje Mäkt, ;som väldet hafvern, är sannerligen så helt och hållet stridande mot Luthers rena, högsinta ande, att det år obegripligt nog, huru en förf., som annars skrifver så evangeliskt lutherskt, kunnat framkomma dermed. Skola vi ållyda äfven hvarje ond makt (blott han väldet hafver) såsom en Guds skickelsen, då få vi i sanning snart skåda slutet både på religion och samlundsordning. Hvarföre har förf. ej citerat ett annat bibelspråk, som heter: Man måste mera lyda Gud än menniskorl och hvilket språk, såsom af Christi mun, fullt kan wmäla sig med det förut citerade. ,