Aftonbladet – 20 september 1843, sida 2

— EEE nånsin blir så lycklig alt göra min farbrors bekantskap, så glöm icke att mana godt för mig! — Nå ja, det är utom all fråga, svarade jag. Det är dessutom min pligt, till tacksamhet för det du presenterat mig för hans älskvärda dotter. — Huru? hvad behagas? hvad menar du? skulle du väl... — Hvad skulle jag? — Vara förälskad i henne? — Ne— ej, nej. Jag sade illa detta nej. Den vintern hade Stockholmsboerna det ypperligaste: slädföre. Också hörde man natt och dag det eviga pinglandet af klockor och bjeltror. Se opp! och undan madam! var åkaredrängarnes fältrop och lösen. De eländiga kamparna svettades och flåsade, och tyckte nog att det var en svår tid alt lefva i, men fålen af ädel ras stampade och frustade af eld och otålighet, skakade sin klingande halsprydnad och ilade lätt och behagfullt öfver Rans blåa tak och öfver den hvita matta, som vintern hade utbredt öfver våra fält och daiar. Hela Stockholm åkte på släde och hade roligt. Men jag vandrade dagligen åtskilliga gånger förbi ett visst hus vid Drottninggatan. hvarest kommerserådet W. bodde, för att Upptänga, om också blott en skymt af hans vackra dotter. Alltid fåfängt! Man kärner huru dubbla fönster äro beskaffade. a En eftermiddag, då jag, promenerande på Norrbros trottoir, sökte att läsa mitt framtida öde j de blåa dunster, som jag utblåste från cigarren, blef jag plötsligt väckt ur mina betraktelser, genom . några utrop af öfverraskning och förskräctv