Mm Mm rr hos kommerserådet W. (min drottnings far). Huru skall jag då bära mig åt, för att blifva införd der i huset? Det är frågan, som jag gör mig bittida och sent, alltid och allestädes. Jag har sutit i djupa tankar öfver detta vigtiga ämne, under det jag fört brottmålsprotokollerna på vår division, och dervid har en gång händt att jag skrifvit: S. D. Föredrogs och lästes handlingarne i målet angåends häktade drängen Jöns Pettersson, etc., och Resoiverades att hofrältsvicenolarien C. L. introduceras i kommerserådet W:s familj. Detta var för rasande. Kusin Cesar är lika olycklig som jag, kanske olyckligare. Han vill umgås med sin farbror, kommerserådet, så gerna som han villlefva. Men gubben här en afgjord afsky för militärer. I den tiden, då kommerserådet Philip W. var en anspråkslös och obemärkt yngling, bokhållare vid ett bruk någorstädes, blef han en gång, under en kort vistelse i hufvudstaden, bjuden till en af sina vänner på en sexa. Gästerna, ibland hvilka voro några unga officerare, hade till en början en munter afton... Men det var någon, som föreslog att sjunga en skål, och då en af officerarne instämde i sången, tyckte Philip, som hade ett musikaliskt öra, sig finna att sonen af Mars sjöng något falskt. WW: meddelade sakta sin anmärkning åt en af sällskapet, och denne yttrade högt till den sjungande bjelten: — Man påstår här, att bror sjunger falskt. — Hvem påstår det? frågade officeren häftigt, blossande af vrede.