betraktande mig i spegeln: O, jag älskar hennt denna sköna, tillbedjansvärda qvinna! Men hon Hvilka känslor är hon väl i stånd att hysa fö mig? Om mitt inre kan hon omöjligt döma, t allt hvad jag sade och gjorde var ganska dum! Min yttre menniska deremot skulle måhänd kunna gå an. Vacker är jag väl ej, men jag ä just inte så ful heller; dansar jag icke väl, s dansar jag åtminstone icke illa. Och så gjorde jag ett par Piruetter i tankarna Nu uppreste min vän Eriksson sig till hälften såg stinnt på mig och yttrade dessa evigt min nesvärda ord, som sedan blifvit ett ordspråk : — Ja, min bror! inte tror Jag att du är all deles galen, men du är, ta Mej fan! inte riktig klok heller. Jag var i allt för godt lYnne, att blifva förtre tad öfver att min vän tillät sig ett skämt på mil bekostnad, utan belönade honom med ett hjertlig skratt för hans qvickhet. Inneslutande i mina varma böner: 4:o den he: dersbrodern löjtnant Cesar W., kusin till mir sköna meddanserska, för det han var så god at presentera mig för henne, och för det han derefter var så god att lemna Oss, för att i sin nys lysande uniform lik en grann fjöril fladdra om: kring ifrån den ena vackra damen till den andra — och 2:o det vördnadsvärda förklädet, tanten som hade den beskedligheten, att vara både blinc och döf nästan hela tiden, då jag gjorde henne skyddling min cour, — insomnade jag, och dröm. de så, som man plägår drömma, då man varit på en bal, der man råkat att blilva förälskad. ngen al mina bekanta, icke ens någon blanc kamraterna i hofrätten, har den äran att umgå