—— Nå väll Sammanbind nu alla dessa förträffligheter till ett helt, och ni skall kunna göra er en föreställning om den hulda mamsell Clara W., med hvilken jag på en börsbal dansade tre valser och två fransäserl Min vän, häradshöfding E., som var närvarande på nämnde bal, och som visste att jag ibland besvärades af svindel, varnade mig halfhögt. — Tag dig tillvara, min bäste! sade han, du dansar dig till döds. — O om jag kunde hoppas det! att i detta ögonblick få dö i en engels.... oo Derpå störtade jag ånyo in i dansens hvirflar. Mig tycktes, att himmel och jord voro förenade, och att jag var den lyckligaste varelse i hela universum. Fjerde valsen vägrades miz, men Clara dansade den ej heller med någon annan. Jag dansade icke mer. I stället inledde jag min sköna herrskarinna — ja, jag kände att hon var min herrskarinnal — i ett samtal, hvarunder hon ådagalade både känsla, qvickhet och snille. . Hennes följeslagerska och t:nt, ett äldre fruntimmer, kom jag alldeles att förgäta i min förtjusning. Till råga på lycksaligheten, blef jag på förunderligt vis egare af en törnros,. som min herrskarinna burit under denna oförgätliga afton. Jag dansade mer än jag gick: hem, tre trappor upp vid den och den gatan, der jag bodde, i sällskap med en filosofisk vän, hvilken vid min hemkomst tycktes ligga i sin sötaste sömn. Det var då, som jag såg på bemälde vän med en medlidsam blick, sägande: Stackars Eriksson, du vet ej du hvad det vill säga alt vara lycklig! Derpå, be