Aftonbladet – 19 september 1843, sida 2

ningspåstående tillämplige, samt åter de, uti genstämningen framställda yrkanden icke kunna på Kämnersrättens behörighet, att upptaga det påstående, som derförinnan, genom Graves stämning blifvit hos Kämnersrätten anhbängiggjordt och fullföljdt, inverka; finner referenten. för sin del, skäligt, att det öfverklagade utslaget undanrödja samt förständiga Kämnersrätten, att, uppå anmälan, saken till handläggning åter företaga samt, lag och beskaffenheten likmätigt, dermed förfara, utan hinder af dess förra nu öfverklagade beslut. Adjungerade ledamoten, hofrättsfiskalen J. U. Södergren, åter anförde: Emedan inspektoren Graves, uti ifrågavarande sak hos Kämnersrätten förda talan derom, att. på grund af löften, som skulle vara Grave gifna, en så kallad kompromissrätt måtte tillförordnas, att utreda och afdöma de fordringsanspråk, Grave uppgifvit sig ega hos H. M. Konungen eller förvaltingen af Hans Maj:ts egendomar i Norrbotten, egentligen har till syftemål, att i annan väg, än som eljest, enligt lag, är, i afseende på ordningen för rättegångsärenders behandling, vid domstol föreskrifven, bereda giltighet åt Graves anspråk på berörde fordringar och desamma utbekomma, samt, vid sådant förhållande, nämndå talan, vid bedömandet af den nu väckta fråga om Kämnersrättens behörighet att densamma upptaga, efter min tanka, icke kan serskildt och utan afseende på sjelfva fordringsanspråken betraktas, utan deremot, såsom mig synes, frågan om domstolens behörighet är på beskaffenheten af fordringsanspråken beroende; ty och då i detta hänseende förekommer, att, vid granskning af de utaf parterne ingifna och från kämnersrätten inkomna handlingar i målet, Graves omförmälda fordringsanspråk befinnas angå, dels äskad ersättning för löneförmåner, hvilka Grave, såsom inspektor å Hans Maj:t Konungens jernbruk, påräknat, men icke skall fått uppbära, för kostnaden i och för emottagandet af så beskaffad tjenstebefattning, för förskotter, dem Grave skall hafva i och för samma befattning af cgna tillgångar lemnat, för i följd af sådane förskotter uppkomna lidanden och förluster för Grave, samt för serskilda resor och uppdrag, hvilka Grave skall i och för bergsbruket fullgiort, dels fordrad ersättning för förluster, som Grave skall lidit derigenom, att ingånget kontrakt om arrende af fast egendom å landet ej blifvit fullgjordt, eller att det brutits; dels ock åtskilliga uppgifna, jemföre dsevis mindre fordringsposter, de der till -upprin nelse och beskaffenhet i mer eller mindre mån cega sammanhang med begge eller endera af nyssberörde arter och lämpligast i förening med dem bedömmas; alltså och enär Graves ifrågakomne anspråk sålunda äro att hänföras, antingen till klagomål och besvär, som emellan husbönder och deras embetsfolk och tjenare vid bergverken kunna passera, eller till frågor om besittning och nyttjande af jord och gods å landet, samt 41 uti kongl. förordningen d. 6 Juli 4649 samt 40 kap. 14 Rättegångsbalken för sådana mål bestimmer annan domstol, än den, hos hvilken Grave sin sak nu anhängiggjort, finner jag, för min del, icke skäl, att uti kämnersrättens öfverklagade utslag göra ändring.p I Adjungerade ledamoten, borgmästaren Wester utlät sig: Ifrån den af hofr rättsfiskalen Södergren yttrade mening är jag endast i så måtto skiljaktig, som jag för min del, vid granskning af de utaf inspektoren Grave framställda serskilda fordringsanspråk, så vidt I desamma för närvarande finnas utredda, anser af I Grave fordrade, dels 400 Rår bko för två segelslupar, bvilka vid Hans Maj:t Konungen tillhöriga jernverk i Norrbotten skola blifvit, utan af Grave dertill lemnadt samtycke, begagnade till fraktande af jerneffekter och dymedelst förderfvade, dels ock 475 Rdr 32 sk. samma mynt, som Grave förmenat, att han bör åtnjuta såsom godtgörelse för kostnader vid resor, dem Grave skall i följd af erhållne uppdrag utaf förvaltningen af Hans Maj:ts egendomar företagit under jen tid, då Grave icke haft någon befattning vid de :omförmälda jernverken, utan endast såsom arrendator jaf Hans Maj:t Konungen tillhörige Svartiå hemman uppehållit sig i orten, icke vara af den beskaffenhet, att de kunna hänföras till af fiskalen Södergren åberopade lagens rum eller kongl. författning; men enär argörandet af frågan om Graves förstnämnda fordringsanspråk beror på undersökning, huruvida någon skada, på det sätt som Grave uppgifvit, honom tillskyndats och en slik undersökning icke tillkommer kämnersrätten att förrätta, finner på denna grund icke heller ijag, för min del, skäl att ändra det öfverklagade beslutet i hvad detsamma ersättningsanspråk vidkommer; hvaremot och då, cefier mitt omdöme, Graves I påstående om ersättning för resor, dem han skall, i följd af enskilda uppdrag, och utan att Grave dervid stått i något förhållande såsom tjenare vid de meranämnde jernverken, företagit, jemlikt 40 kap. 4 Rättegångsbalken tillhöra kämnersrättens upptagande, jag anser, att, med ändring af kämnersrättens utslag härutinnan, målet bör i denna del visas åter till bemälde rätt, som, derest Grave vill sitt ifrågavarande påstående fullfölja och sig derom hos kämnersrätten anmäler, har att detsamma i berörde hänseende å nyo lföretaga och dermed vidare lag och beskaffenheten likmätigt förfara. Assessoren Jerström förklarade, att han förenade sig med referenten uti dess afgifna yttrande; hvaremot herr hofrättsrådet och riddaren Bergström samt herr presidenten m. m. baron von Rosn instämde uti hofrättsfiskalen -Södergrens mening; i enlighet hvarmed kongl. hofrättens utslag i målet alltså skulle 1 a a Ta at ot SR och AI SE NR RANN a ns RN br RA