Aftonbladet – 18 september 1843, sida 2

nn nen något af det samtal, som förefallit mellan henne och Mathilda. Alastor kunde icke förlåta MathilJa, att hon blott talade med Louise, eller rent af drog sig undan de stunder, då han var hemma, hvilket ej var så ofta, emedan hans hbyggnadsföretag nu voro i full gång och fordrade hans tillsyn, och Mathilda kunde icke förlåta Alastor, att han var jemnt och samt borta och fann byggmästares intressantare än henne. Begge utgöto sina. klagomål för Louise, men hon var nog elak att blott skratta åt dem. När slutligen bud kom från kammarherrinnan, att fröken Mathilda skulle komma hem, så menade hon, att nu skulle väl grefve Alastor bli glad, som slapp att se kenne vara der om dagarne, och Alastor sökte på allt. sätt att öfvertyga systern, att Mathilda sjelf skrifvi! till sin mor: och bett att få komma hem, emedar hon icke trifdes på Anundsborg, så länge han vo re der... Han till och med började tala om, al ban ville resa ut igen, han ville visst icke skrä ma bort någon och beröfva sin syster. det nöje! att ha Mathildas sällskap 0. SVj Alastor, som ofta då bans tid ej upptogs a tillsynen öfver hans byggnadsföretag, gjorde pro. menader till häst åt den vägen, som ledde til Lundbybkolm, var nu ute på en sådan. Han va nära parken och tänkte vända om, då ban i det lkamma mellan träden blef varse tvenne fruntim I mer, af hvilka han trodde sig känna igen det en: för att vara Mathilda, och den andra för den yng sta systern, sittande på en bänk i en löfsal. Bred ivid Mathilda satt en honom okänd herre, inbe gripen, som det tycktes, i ett förtroligt sarata med henne. Han såg Mathilda ge honom blomma. På återvägen mötte Alastor gårdslogde på Lundbyholm. Hen kunde ej afbålla sig fråj