Aftonbladet – 18 september 1843, sida 1

Alastor var otålig åt detta skådespel och att slippa höra familjens tacksägelser och de fremmandes utrop af förvåning. Han måste likväl stanna qvar till middagen, hvarvid naturligtvis källaren, på hvars dörr kanske annars i morgon suttit öfverståthållareembetets sigill, måste släppa till det bästa, som ännu fanns i dess förråd. Alastor aflägsnade sig straxt efter middagen, förebärande en mängd göromål, som han hade att uträtta före sin afresa. Det måtte allt vara ett beskedligt kräk ändå; bara man tar honom på den rätta sidan, anmärkte för sig sjelf Stjernerantz, i det han tog sin hatt, för att gå på samma gång, som Alastor. Denna gång var Hr Curt högst inställsam, han till och med gjorde min af att vilja bjelpa Alastor på med kappan och beklagade att han skulle resa så snart, så alt de icke kunde vara tillsammans några dar. Alastor, mente han, skulle då lära känna honom bättre; han bade alltid varit så främmande för honom, han missförstod honom helt och hållet, m. m. dylikt, som skulle tjena såsom en inledning om ett litet lån på 2090 Rdr. Han omnämnde icke myntsorten, öfverlemnande åt Alastors ädelmod att bestimma den i banko. Alastor svarade icke och syntes blott angelägen om alt komma ifrån sin besvärliga följeslagare. Men denne släppte honom icke så lätt. Han trodde sig hafva rört en sträng i Alastors hjerta. Han talar icke, rörelsen öfyerväldigar honom, tänkte han. Det är bäst att hålla fint i. Han började tala om upphöjda åsigter af lifvet, Om (örgängligheten af det jordiska goda, om det ljufva uti alt göra godt, om belöningen derför i ett annat lif, Oc Se Ve . Jag tyckor att jag har hört galimathias nog nu), sade Alastor, i det ban ville skynda uppför trappan i det hus, der han bodde. Vill du (du utsades mycket sakta) då icke bjelpa mig — åtminstone femti riksdaler ? Alastor kastade åt bonom några sedlar.