Aftonbladet – 16 september 1843, sida 3

lingar visste, att han fanns i Stockholm, men blefvo styrkte i sin tro på det gängse varande ryktet, då han ej gjorde dem något besök. Det alideles ute med honom, -sade de. Det är deles tydligt, I ker de dåli sällskaper, eh menniskorna Ia nket, som aldrig finna hvarndra int ntare, än då de kunna berätta någonting ofördelaktist om sia nästa, bjödo öfv ; tet al de svartaste laster,å Fd mÅ rp hvarhyilSnart vågade Iskap höst yttra men I ade så mycket mera förtrogna hviskningar, hvarunder de berättande, med en till hällen medlidsam ton, ryckte åt sig hvar sia flik af hans I Detta rykte hom bans namn, ifven ned till Anundsborg. Grefvinnau tog sig så häftigt deraf, att hon verkligen sjuknade. Hon bade eljest hela tiden, sedan doktor Qvacksalvius dog, hvilket inträffade för ett par år sedan, varit vid en förträfflig helsa. Louise gret och — Mathilda gret. Hon hade slutligen fått lof att vara några dagar hos Louise, emedan kammarherrinnan vissste att Alastor var i Stockholm. Mathilda såg redan Alastor lida den grufligaste nöd och gjorde upp, i kompani med Louise, de mest naiva planer, för att bjelpa honom. Det var icke så lätt att hitta på för ett par flickor, som icke hade mer än sina knappålspengar, och till och med desså ganska knappa, åtminstone hvad Mathilda beträffade, som dessutom rätt väl visste, att bon ej hade att påräkna något arf. Till all denna olycka kom, att kamrherrens en dag fingo emottaga ett bre? från ;ngland, derati de underrättades om, att kamrherrinnans morbror ändtligen vore död, men eklagligen hade utnämnt en adoptiv son, kapten Morton, till sin universalarfvinge, och att således någonting ifrån det hållet icke stod att DOPPas. Så stodo sakerna, då Alastor en dag mötte sin farbror, öfverstekammarjunkaren, på Skeppsbron. Alastor ville undvika honom, för att icke genast IL