Aftonbladet – 16 september 1843, sida 3

pGår det icke an ändå att göra ett försök på något af de här kontoren ?, Och du tror icke alt jag varit inne på dem förut? Förr kunde jag få tusentals riksdaler, nu får jag icke en tolfskilling. Men de skola väl låta beveka sig. Du känner bra litet menniskorna. Det är väl mycket det, som gjort din olycka, kan jag tänka.n Men det kostar ju ej mer än några steg... vi kunna ju gå in här, eftersom det ligger närmast. En förödmjukelse mer eller mindre, tyckte farbrodern, just ej kunde göra något till saken. Ian följde således sin brorson mekaniskt. En herre, som satt vid en pulpet, steg upp och helsade artigt på Alastor. Han gjorde äfven en bugning för farbrodern, men vände sig derpå hastiat åter till Alastor. Ett nytt förtroende, kan jag tänka. Vill herr vefven vara så god och stiga inomp, sade grosshandlaren, i det han gaf en vink åt kassören, för att hålla sig i ordning att ta emot den summa, som han förmodade Alastor ville sätta in. Nej, denna gången är det en affär af annan beskaffenhet. Min farbror, grefve E., med hvilken jag har den äran att vara i sällskap, skulle äska en försträckning., Jag beklagar! vi skulle rätt gerna göra det för herr grefvens skull, men herr grefven vet sjelf... tiderne äro ej de bästa . . Kom, låt oss gån, sade farbrodern. Det förstås, alt jag ger min garantip, sade Alastor. Det blir helt annat. Med hur mycket få vi lof att vara till tjenst?, Sextiotusen riksdaler banko . . . var det icke så, min Onkel? Onkeln suckade. Kanske dokumentet är i ordning? . Nej . . . jag träffade min onkel händelsevis.