Aftonbladet – 16 september 1843, sida 2

Ack! jag blir så glad, när jag hör att menniskor få hvarandra, som hålla af hvarandra. XYlon salie så mycket värde på hans egenskaper — hon höll riktigt af honom, sa hon. Nå ?p Ja, om dig aldrig ett ord, det försäkrar jag ie, tillade Louise skrattande. Jo, det är santn, tillade hon, hon tyckte att du var bra tunnklädd, sa hon, när vi reste.n En vanlig facon de parler,, anmärkte Alastor, som blott ville framkalla en vederläggning. Hans syster var nog skälmaktig alt icke förstå detta. Alastor ville nödvändigt ha reda på allt hvad hon annars sagt för slag. Ja, hon sade, hur roligt hon hade på Anundsborg, då, när du var hemma, du minns — sedan bar hon ju också icke varit hos oss — och hon påminte mig om allt, allt — jag kunde icke begripa, hur hon kunde komma ihåg allt det der, som jag längesedan glömt. Få se, om de icke komma om Söndag.n Och jag, som skall resa till Stockholm om Lördag. Tror du verkligen säkert att de komma ?n Matbilda trodde så åtminstone Det vore kanske mindro artigt, om jag reste — just då, när vi vänta fremmande. Vet du, det tycker jag också,, sade systern skrattande. Louise hade aldrig sett sin bror så glad. Han fonn intresse i de minsta småsaker och var nästan yr som elt barn. Sjelfva hästarne, som otåligt ågo på tömmarne, tycktes dela hans munterhet. Hör, bur vackert dessa bjollvor klinga i skoren! de äro också af rent siliver. Jag har köpt dem i London. Och hvad granarne äro vackra, med sina al snön sviglande grenar; och röken der, som så siilla sliger upp från skorstenen på torpet, och sprider en sådan stön granrislukt, känner du ieke det? och månan der borta öfver skogen, och alla dessa tusen stjernorna — hela paturen — allt, allt! och hvad Gud är god!